Aftonbladet – 16 november 1874, sida 3

uppenbarandet af en ännu högre kraft, af det utaf honom kränkta absoluta: han synes derför alltid duka under för en mer ellel mindre omedelbar Guds dom, som han i himlastormande trots öfver sig nedkallat. Den komiska karakteren åter besitter rin gare krafter, ringare är således också hans skuld: det är derför för honom ett tillräck ligt straff att intigheten af hans sträfvan den uppvisas och att hans afträde från skådeplatsen följes af åskådarnes löje eller förakt. Det kräfves ingen absolut makt för att störta honom, ty hans kränkning af det rätta har aldrig syftat så högt, hvadan det är alldeles i sin ordning att han måste gifva vika för blott en relativt bättre rätt — hvilket är det samma som ett mindre mått af orätt — och hang lumpenhet framträder just derigenom i en dess klarare dager. Så fattadt är De ungas förbund ett verkligt komiskt drama, liksom Stersgård en verkligt komisk karakter, och hvad vi snarare skulle vilja såsom en inkonseqvens anmärka är det beskedliggörande, som i öfrigt iupplösningen gör sig gällande, särskildt i kammarherrens prenumeration på de tio exemplaren af Aslaksens tidning, hvilken väl nu kommer att återgå till att blifva en då lig tidning. En avnan fråga kan vara om ej den bild af det norska samtundslifvet, som förf. här tecknat, har alt för stor frändbskap med karrikatyren, i det vid sidan af Stensgårds till afgjord uselhet sig utvecklande karakterslöshet står en het rad af representan: ter för mindre grad af dålighet, simpelhet eller i bästa fall anspråksfull enfald, och de verkligt ädla momenten äro alt för få och för skizzeradt framträdande. Vi tro dock icke att dramat behöfver fattas såsom er tafla af det norska samhället i sin helhet utan snarare såsom en teckning af åtskillig: missförhållanden, hvilka väl finnas derinom såsom i hvart samhälle, och för hvilka skal den, ju mer han älskar sitt land och jr större och bättre han vill hafva det, egel en skärpt blick, och i förtrytelsen hvaröf