Aftonbladet – 16 november 1874, sida 3

Stockholms stadsfullmäktige sammanträdde i lördags afton kl. 6 å stora rådhussalen för att till slutligt afgörande företaga beredningsutskottets utlåtande rö. rande det förslagna utbytet af stadens räntegaranti för Stockholm—Westerås—Bergslagens aktiebolags obligationslån mot aktieteckning i bolaget. Hinder var anmäldt af 8 af hrr stadsfullmäktige, hvadan de närvarandes antal utgjorde 91. Af dem, som anmält förhinder, varseblef man dock att ett par såsom åhörare närvoro, utan att i öfverläggningarna eller besluten deltaga. . Föredragningen skedde, enligt beslut, som vår fattadt vid sammanträdet den 16 Okt. — från hvilken dag, såsom bekant är, frå gan var uppskjuten — så, att man först diskuterade de 5 af oss förut in extenso meddelade moment, hvilka innehålla detaljbestämmelserna och sist sjelfva hufvudfrågan, eller den ifrågasatta aktieteckningens förkastande eller bifallande. Öfverläggningarna inleddes af Hr Montelius, som erinrade att han, om han i det följande komme att framställa några anmärkningar, menade ej vissa korporationer öfver hufvud taget, utan blott till namnet för honom mer eller mindre kända personer, som författat de tadlavsvärda aktstyckena eller föranstaltat arbetena. — Jämföras fortsatte tal. derefter, drätselnämndens och beredningsutskottets yttrande af 1871 med dem som nu föreligga, kunde man icke undgå att varsna högst betänkliga omkastningar. Och redan detta var ej egnadt att inge förtroende. År 1871 antogs af drätselnämnden såsom ett axiom och ådagalades af beredningsutskottet, att det för Stockholm skulle vara långt äfventyrligareatt teckna aktier än att lemna en räntegaranti. Nu säger man tvärtom. Frågar man nu om förhållandena förändrats sedan dess, så måste man visserligen svara ja, men de ha förändrats på ett sätt, som hvarken försvarar eller förklarar den anmärkta olikheten i uppfattning. Drätselnämnden medger, att det kan antagas att staden genom en aktieteckning kan äfventyra ny risk, men säger att denna ej kan bli större än ett qvarstående vid garantien. Det vore emellertid ej vanligt, ej rimligt att vid en approximativ beräkning utgå från det mest oantagliga. I sistlidne Maj månad hade bolaget en kontant behållning af 1l, millioner och denna hade varit tillräcklig att nedbringa skulden till Stockholm till 3!, millioner. Hvarför hade icke så skett? Staden hade då icke behöft qvarstå för hela beloppet. Såsom säkerhet för detta egde staden banan. Men till grund för nämndens motivering ligger det antagande, att banan, med de stora kostnader, som blifvit nedlagda på den samma, ej skulle ega något värde. Men är det antagligt att hon. om hon skulle försäljas, ej skulle kunna inbringa 1J, millioner. Kan hon göra det, då finnes tillgång att nedbringa skulden till 31, millioner eller just det belopp, som nu vore begärdt. Frågan vore i så fall enkel. Ty hvilket vore väl bättre, att i 38 år betala blott räntan eller att betala både kapitalet och räntan? — Beredningsutskottet hade åberopat statens kommersiella intressen. Tal. saknade specialkännedom i detta afseende. Ville derföre ej bestrida banans vigt, men det, att ny handräckning nu skulle lemnas, då bolaget ej för den som lemnades 1871 kunnat göra hvad som göras bordt. Man framhölle ock nödvändigheten af att banan vidare utsträcktes från sina från början bestämda ändpunkter. Man vill ock nämna bland annat Bergslagsbanan (Falun—Göteborg) såsom skäl härför. Men denna banas till komst borde ej hafva varit någon öfverraskning, ty den var redan allvarligt påtänkt redan innan detta bolag erhöll koncession. Är detnu vidare så, att ej ens den ursprungligen bestämda banan kunnat med tillgängliga medel utföras — och vissheten härom fans ju åtminstone sedan början af 1873 — så var det väl så mycket öfverdådigare att nu vilja utvidga banan med 33 procent af dess längd och 50 procent af den ursprungliga kostnaden. — Andra skäl tala äfven emot den begärda aktieteckningen. Bland annat de synbarligen alt för underhaltiga skäl, som beredningsutskottet ej aktat sig för att använda. Så anförde man till exempel att det nu skulle vara lättare att erhålla medgifvande att inleda banan till centralstationen än till Karlberg. Men hade man verkligen förut varit oviss om huruvida banan skulle kunna inledas till hufvudstaden, huru hade då bolaget kunnat begagna sig af hufvudstadens garanti och huru kan man, då ett sådant förhållande varit möjligt, sätta något förtroende till de uppgifter som lemnas. Man hade vidare sagt att nu i fråga varande bana skulle draga alla bergslagens produkter till Stockholm och framstält detta som ett af de mesttalande skälen för att Stockholm skulle nu ytterligare understödja henne. Men hade man då förbisett att göteborgarne hade sin bana vid Ludvika, och sannolikt skulle nog de taga ej blott en del utan till och med brorslotten af de omtalta produkterna. — De aktier, som man nu ville att staden skulle teckna, vore föreslagna att ega lika rätt med bolagets gamla aktier. Nu hade Stockholm företrädesrätt, hvarföre då utbyta denna fördel mot stamaktier, likstälda med bolagets? En sådan begäran vore ej blott oskälig utan obillig. Bolagets aktier voro nu nedgångna till 16, högst 25 proc. af det ursprungliga värdet. Vore det då rimligt att Stockholm skulle betala fulla beloppet. — Tal. ville, att bolaget skulle visa sig ega förmåga att fullborda banan. Att staden nöjde sig med, att uppställa vissa bestäm melser och vilkor, det gagnade till intet, ty så hade skett en fång förut, och man hade nu tillräckligt sett huru mycket dessa respekterats. Så hade föreskrifvits, att byggandet af banan BECK SURVEY DENNAS RNE TNG RS SINE NERO