Aftonbladet – 14 november 1874, sida 3

Moa Klappasv ULYCIBLVIRe: L1VV Upkal, SURT lade på 2 är, folket icke med ens kan fatta, att ett års militärisk undervisning med et: Ipar dorpå följande höstmöten är det minsta, som kan komma i fråga för att kunna bilda en arm6, i etånd att göra taktiskt motstånd. Dortill kommer nu äfven, att den inI delte soldaten, till följd af förpligtslsen att under 25 år tjena vid armen och att säleI des snart sagdt uppgifva sin sjolfbestäm ningsrätt för lifatiden, af rotehällaren betingar sig så betydliga förmåser, att, om de samma, i medeltal beräknade till i det närmaste 150 rår om året, fördelas på de dagar han i medeltal är i tjenst, eller omkring 30 dagar på året, under hvilka dadar han äter kronans kaka och sliter kronans kläder, han således 1 medeltal I uppbär 5 rdr för hvarje militäriskt dagsverke, eller mera än dubbelt så mycket som han under vanliga förhållanden erhäller för arbete i bygden. Tager man dettai betraktande och att dertill bland folket icke sak I nas reflexionsförmåga atti dylika saker bilda Isig ett omdöme, bör man väl icke alt för mycket förväna sig öfver om just från den I samhällsklass, på hvilken den indelte sol datens underhåll hvilat, icke med ens kan fatta att den militära utbildningen under freden bör betraktas som en förmån för individen, som hans oafvisliga rätt, och att den icke är att betrakta som några dagsverken, hvilka böra betalas. Den utsträckning af de militära öfningsdagarne för den indelte soldaten som försiggått, i det att dessa under tre årtionden småningom blifvit tredubblade, har både frän bans och rotehållarens sida blifvit betraktade som ett onuz, och det har legat då mycket nära till hands att i folkmedvetandet den föreställningen fått insmyga sig, att mi litärisk tjensgöring i allmänhet vore ett onus, som man skulle söka nedpruta så mycket som möjligt. Då den indelte soldaten i de flesta fall utlegått ur den fattigare, obesutna delen at landtbefolkvingen, har han icke i socialt afseende kunnat i folkmedvetandet höja det vackra begrepp som ligger i ordet: soldat. Hvad som härvid fattats för att hos folket ingifva afsmak för det militära, har rikligen ersatts af den del af våra militära institutioner, som man vanligen benämner: det värfvade manskapet. Vi kunna derför ej underlåta att äfven framhålla denna sida af taflan. När efter Karl XII:s död indelningsver ket, i stället att utgöra en begränsad rekryttillgång för kriget, förändrades till en arm6 äfven under freden, som dock föga och ofta flere år icke öfvades, fann styrelsen det af sparsamhetsskäl lämpligt att småningom indraga den egentliga armen, som bestod a? garnisonerande regementen. Knappast flere behöllos än som anskgos nödiga för vaktgö rizgens bestridande i hufvudstaden, hvarjämte några regementen förlades dels i landsorten och dela i Finland och Pommern. Denua arm6 nedsattes till en tredjedel inom kort tid. En stark spänning uppstod mellan officerarne vid dessa regementen och dem vid indelta armån, hvilka senares verksamhet inskränktes till att sköta sina boställen. Föreställvingen började derför snart insmyga sig hos dessa officerare, att de ätnjöto förmänen att vara länstagare endast för att vara färdiga när kriget utbröt, och att deras uppgift i kriget för öfrigt skulle vara att vid riksdagar eller i landsorten spela rölen af nådiga herrar. Det började bilda sig dena opinionen att denna röle var vida för mer än att i garnisonen bestrida vaktgöringen ) och uppehålla disciplinen bland den af alla slags brokiga element sammansatta s. k. värfvade truppen. Det sätt, hvarpå dessa garnisoneranderegementen rekryterades, var ocksåingalunda egnadt att höja soldatens ställning i folkets ögon. Alia manliga individer, som icke efter då varande tiders stränga begrepp kunde anseg hafva försvar, instuckos bland dessa regimenten. Förmånerna voro också derefter. Disciplinen måste uppehållas med järnhand. Med en stigande välmåga och den större aktning för den menskliga friheten, som alt mer började göra sig gäl lande, tvingades värfvaren att tränga alt djupare ned i samhällets dy för att värfva rekryter. Ännu lefvande personer kunna påminna sig den tid, då den värfvande korporalen i närbeten af pålen, ä hvilken något samhällets olycksbarn försonade sitt brott emot samhällets lagar, afvaktade slu: tet af exekutionen för att värfva denne olycklige för regimertet. Stamfadern för vårt konungahus förbjöd visserligen att vid regimentena anställa för vanärande brott straffade individer, men den missaktning för den garnisonerande soldaten, som detta system skapat hos folket, hade trängt alt för djupt, för att ej verkningarna deraf skulle spåras ännu i dag med afseende på folkets uppfattping af alt, som kan få prägel af garnisonslif. Lång tjenstetid i garnison måste dessutom verka: demoralizerande, och om äfven andan bland de värfvade trupperna för närvarande är ojämförligt mycket bättre, än hvad den var för nägra ärtionden sedan, måste väl dock medgifvas att äfven det nu varande tillstöndet icke kan hafva ingifvit folket någon hög tanke om det förädlande, som kan och bör ligga i en militärisk undervisningsanstalt. Sammanfatta vi na det intryck, våra militära institutioner med nödvändighet måste hafva Ästadkommit på folkmedvetandet, lärer man icke kunna bestrida att detta mäste hafva varit sådant, att det är der man måste söka denna motvilja för militäriska öfningar, som man tror skall vara så svbr att öfvervinna. Man lär svårligen kuuna neka att i dessa finnes icke ringaste tillstymmelse till någon form, som kunnat hos folket väcka den aflägsnaste tenke derpå, att armen bör vara en militärisk bildningsansetalt, än mindre en medborgerlig uppfestringsanstalt, såsom den preussiska armån äfven af detta lands hätskaste fiender erkänts vara. Hvilket svar kan man väl gifva den värnepligtige ynglingen, som yrkar på sin rätt att få genomgå en militärisk skola för att kunna på ett tillfredsställande sätt försvara sta-l ten, när denne är i fara? Att hos en rotehällare förpligta sig till 25 års tjenst, hvarunder ban dock icke för genomgå någon verklig krigsskola eller vända sig till en värfvande korporal, för att förpligta sig tilll minst 4 års tjenst vid ett garnisonsregi. mente, och derunder efter knappt afslutad rekrytering hvart 4:de dygn gå på vakt och för öfrigt användas till handräckning af alla möjliga slag. Något anvat svar kan för det närvarande icke gifvas honom. TI riksdagens hand ligger nu den värnepligtiges öde. Från styrelsens sida har redan ett svar på den fråga; vi framstält, blifvit gifvet, gom bör vara glädjande för en hvar, . som, oberoende af våra militära institutio ner, är i stånd att bilda sig ett sjelfständigt begrepp i denna fråga. Det förslag, som at regeringen blifvit till riksdagens medlemmar öfverlemnadt, hvilar nämligen ! till alla delar på denna individens rätt att få genomgå en militärisk skola, som sätter honom i stånd att i behofvets stund kunna l försvara sitt fosterland.