Aftonbladet – 14 november 1874, sida 3

hennes man, Det värsta, som kunde hända, hade således inträffat. Hade han förskjutit henne? Om så var — Cyrils hjerta upp: hörde för ett ögonblick att slå och han lade handen öfver sina ögon. Åh nej, jag sörjer alls icke öfver hvad som händt, svarade Winifred på hans för. tviflade utrop. Han var icke häftig emot mig, det är han aldrig. Han fann ursäkter för mig, förlät mig och lofvade att saken aldrig mer skulle nämnas mellan honom och mig; men han sade, att vi aldrig mer borde träffas. Hon höll upp, men då Cyril teg. fortfor hon: Han erhöll ett telegram, som kallade honom ut på landet, och då for jag hit i tanke att ni skulle kunna hjelpa mig. Gifve Gud att jag det kunde, utbrast Cyril, men huru? I detta ögonblick vaknade ett manligt och allvarligt sinne hos honom; då han såg att, om ej en stark hand räcktes för att rädda henne, hon var förlorad, upphörde han att klandra henne och hyste aktning äfven för hennes svaghet. Han mb ste vara stark för henneg skull. För denna gång var sjelfviskheten död; han tänkte blott pä henne. Cyrilförde henne aktnings fullt till en stol, släppte hennes band och satte sig midt emot henne. Er man hade rätt, Winifred, sade han och bemödade sig att göra sin röst luga efter hvad som passerat i dag, böra vi icke mera återse hvarandra, och jag hade redan beslutit att det ej skulle ske. Hon såg på honom med öppen förvåning. Hvad ämnar pi då göra? Jag ämnar skydda er, Winifred, för vi dare lidande och förebråelser. Af kärlek till er har jag varit falsk mot mir Gad mot mitt heliga kall, mot hvarje känsla för rätt och heder; men öka icke ännu mera