Aftonbladet – 14 november 1874, sida 3

halfva vägen och rättade sitt attryck, i det han med en kallare, mera afmätt röst tillade: Mrs Cameron! Har någonting händt? Hon slog tillbaka sin slöja, men närmade sig icke. Öfver hennes anzigte hvilade ett hbårdt och underligt uttryck, som gjorde honom dubbelt bestört. Hon var icke nu den qvinna, som han för en timme sedan hade lemnat, icke öm och ljuf, utan hon var den qvinna, som han älskade, det kände han blott alt för väl. Den timme, han tillbragt under lugn och allvarlig räfst med sig sjelf, hade emellertid gifvit honom styrka och besinning att möta den för hela deras lit afgörande stund, kom han nu insåg vara kommen och från hvilken han gjort ett fegt försök att fly. Men så fick icke ske; den stunden måste han möta. För ett ögonblick tillslöt han sina ögon; han kände sig få svindel och grep hårdt i en stol för att ej falla, men denna svaghet varade blott ett par sekunder, den gick öfver, och han stod breåvid Winifred med hennes händer slutna i sina, då han frågade: Winifred, hvarför är ni här? Han vet alt. Han var i trädgården i eftermiddag och hörde alt. Cyril hade talat i låg och dämpad ton; Winifreds röst var klar och ljudlig: Han kom in till mig sedan och sade, att det var mycket orätt af mig att ha uppmuntrat sådavt tal af er Cyril spratt till, som om han blifvit träffad at ett skarpt stygn, och en djup rodnad af blygsel spred sig upp till hans pazna. Huru djupt fann han sig ej hafva sjunkit! O, Winifred, klagade han, buru mycken sorg och förödmjukelse har jag icke ådragit er! Huru skall ni någonsin kunna förlåta mig? Han vågade ej fråga hvad gom hade tilldragit sig emellan henne och