Aftonbladet – 14 november 1874, sida 3

I komit6 utarbetade betänkande utvisar, me I mången har ännu i friskt minne med hvi Iken motvilja detta betänkande af allmänhe ten uppfattades. Denna instinktlika mo: l vilja mot alt, som kan rubriceras under be nämning konskription, är så inrotad ho folket, att det icke ens vill höra talas on lottning, äfven då det gäller att i det när maste uttaga hela den krigsdugliga delei af den årsklass, som bör tillföras armån Det synes oss att man här gått till öfver drift, ty ehuru lottningen alltid visat sig mera identisk med ett konskriptionsäl! med ett allmänt värnepligtssystem, kan der dock icke sägas stå i så skarp stril mec det senare, att den kan sägas kränka der politiska grundsats, hvarpå detta hvilar Visserligen fordrar den allmänna värne pligten, strängt principielt, att alla borde erhålla militärisk utbildning, men då i vh ofullkomliga verld det rent idealiska ofts måste lemna rum för de praktiska svårig heterna, har man svårt att påyrka lottnings systemets absoluta förkastlighet vid en vär nepligtsorganisation. Den ytterst betydliga skilnaden framträder dock här, på sätt vi ofvan antydt, deruti, att då i en konskrip tionsarmå enligt regeln den konskriberade af politiska skäl qvarhålles i tjensten vida längre, än som för bans, utbildning är nö digt, under det deremot vid eu värnepligts armå denna för de värnepligtige blir en militärisk undervisningsanstalt, lottningen i förra fallet blir för styrelsen ett medel att endast kunna uttaga ett jämförelsevis mindre antal, men deremot i senare fallet ett sätt att begränsa krigsbudgeten, som annars för hvarje år komme att växla. Här blir det endast ett ringa krigsdugligt antal, som vid krigsutbrottet är oöfvadt. I förra fallet blir antalet af obildade rekry ter vid ett krigsutbrott så stort, att det befintliga befälet icke kan räcka till för deras utbildning. I nödens stund, då styrelsen mäste tillgripa alla medel för försvaret, föranlåtes den slutligen att i brist på utbildadt manskap skicka massor af obil dade rekryter till slagtbänken. I sextio är fortgick denna strid mellan de egentligen två olika system representerande institutionerna, eller indelningsverket, representerande en skatt på jorden, och beväringsförfattningen, representerande en skatt på individen. Alla försök att åstadkomma någon tidseniig utveckling af våra militära institntioner måste med nödvändighet stranda. Härtill kom nu äfven en annan omständighet. Hela det parti vid riksdagen, som representerade deras intresson, hvilka för sin jordegendom bland öfriga naturaprestationer äfven åtagit sig att leverera menniskor, började i anledning af ds alt mera växande anspråken, som stäldes på dessa, slutligen finna, att om de emot åtagande af denna särskilda skatt på jorden blifvit befriade från denna särskilda skatt för sina personer, de rättvisligen en dast borde erlägga den ena skatten. Dessa anspråk framträdde med så mycket mera ökad styrka, som det alt klarare för retehållarne framstod, att ja mera man sökte utbilda beväringsförfattningen medelst längre öfningar och således skatten för derag personer ökades meåelst den högre lega, de måste erlägga, om de ville befria sig från krigstjeosten, desto högre stäldes äfven anspråken på den indelte soldaten, som nu skulle utbildag till g k. stam för bevä ringen. Derigenom höjdes äfven skatten på deras jord, i det, med det ökade antalet militära dagsverken för den indelte soldaten, denne blef både dyrare att lega och fordrade större underhåll under tjenstetiden. Detta framstår ganska tydligt, om man betänker, att under de sista årtiondena öfningsdagarne så väl för beväringen som för den indelte soldaten jämnt tredubblats. Tidsandan gjorde äfven sitt till. Att blifva på 25 år levererad till statens förfogande började äfven de fattigaste af husmansoch torparesönerne anse såsom något, hvilket borde väl betalas, hälst de sågo, huru de militära deagsverkena år för är ökades. Med ett beundransvärdt tålamod, sora förtjenat alt annat än beskyllning för egennytta, underkastade sig rotehållarne detta, men då vid 1871 års riksdag förslag från regeringen framladeg, som synbarligen gick ut derpå att vidtaga det egendomliga försöket att förändra den indelta armån till kadrer för en af värnepligtige bestående armå, frambröt motståndet med full styrka. De argument, som af detta parti då anfördes emot det kungl. förslaget, synas oss dock blifvit något väl sent framstälda. Skyldigheten att i och för försvaret erlägga denna dubbla skatt både för sin jord och för sina personer hade vunnit mera än 50-årig häfd. När medlemmarne af detta parti vid följande riksdag deremot med sina röster bidrogo att medelst borttagande af ?riköpning ur vår krigsförfattning der införa den allmänna värnepligten, inlade de en vida skarpare protest emot bibehlllandet af indelniogsverket än de vid föregående riksdag afgifvit. För hvarje politiskt tänkande menniska blef det klart, att sammanförandet i ett lands krigsförfattning af två så himmelsvidt motsatta grundsatser, som att försvaret kör hvila, å ena sidan, på en från jorden utgående, från pergonligheten alldeles bortseende skatt, och att den,å andra sidan, bör hafva sitt fotfäste i den absoluta personlighetsprincipen, som ligger till grund för allmänna värnepligten, icke var möjliet. Denna det 19:de seklets politiska grundsats mäste vid sammanstötningen med en grundsats, som representerar det 17:de seklets politiska uppfattning, all tid blifva segrande. När k. m:t sanktionerade det af riksdagens båda kamrar fattade beslutet om borttagandet af friköpningen ur vår krigsför fattning, blef det helt naturliga resultatet häraf, att detta indelningsverk kom att atå som ett grinande benrangel midt emot denna det 19:de seklets stora lifskraftiga princip, den allmänna värnepligten. Vid derpk föl jande riksdag blefvo båda kamrarne också sniga om afskrifning af indelningsverket i förening med de andra grundskatterna. Detta indelningsverk, som i politiskt af seende utöfvat en så hämmande verkan på oersonlighetspriccipens berättigande inom vår krigsförfattning, har om möjligt gjort in mera ondt i afseende på folkets uppfattning af de militära fordringarna på en ar m. Till följd af det sätt, hvarpå dena inleite soldaten aflönate, har tjenstetiden för honom med naturrödvändighet måst utsträcsas så långt som hans krafter det tillåtit. När han ickallats i tjenst, har denna tjenstsöring af honom ofta icke uppfattats som annat än militära dagsverkon, för hvilka han icke på långt när erhållit den betalting, som om han fått stanna hemma ifred och söka arbete i bygden. Den ringa öfning, den indelte soldaten erhållit, när han approberats till rekryt, och den korta tid på året, han är i tjenst, ha hos folket alstrat den föreställningen, att den militära ntbildningen borde kunna inhemtas på några få veckor. Icke må man undra öfver att, då det under årtionden predikats, att den indelte soldaten är en stamaoldat, oaktadt han, då denna sata först framkastades. icke er