Aftonbladet – 14 november 1874, sida 3

komlig undergång kunde de båda förskonas. Han ville begagna sig af den tjenstledighet, hvaröfver han just nu kunde förfoga, och genast företaga sin långa tilltänkta resa till Schweiz. Ej längre . nära Winifred, var han säker på fastbeten af sitt beslut att icke vidare återse henne; han visste sjelf att don känsla, hon ingaf honom, var förtrollning, vansinne, men en skilsmässa skulle bota honom, han hade varit sinnesrubbad, men nu var han, med Guds hjelp, kter sansad och lugn. Alt var slut dem emellan. Hans värdinna kom upp med te, men då hon såg honom sitta så orörlig, med ansigtet gömdt i händerna, troåde hon att han somnat; hon stälde derför helt tyst brickan på bordet och gick. Under tiden blef det afton; lamporna tändes på gatan, bullret och rörelsen minskades. Värdinnan kom åter upp för att nedfälla gardinerna och tända lampan, men ännu satt mr Thornton på samma sätt, med händerna för sitt ansigte, och hans te stod orördt. Så djupt han sofver; stackars unge herre, han måtte vara mycket trött, tänkte hon. Men han ect icke, han tänkte endast, och tankarna öfvergingo småningom till bön. För första gången sedan många qvalfulla veckor af synd och sorg och sjelfförebråelser kunde Cyril Thornton åter bedja. Oförmodadt ljöd en lätt knackning på dörren. Cyril steg hastigt upp och sade: kom in, med en röst som för hans egna öron ljöd förunderligt sträf och hård, efter den djupa tystnad hvilken förut hade herskat i rummet. Dörren öppnades, och Winifred Cameron steg in. Winifred ! utropade Cyril och närmade sig hastigt några steg, men stannade på