Aftonbladet – 14 november 1874, sida 3

icke ens framträdt i det öfriga Europa. Men huru ofullständig än den form må vara, som häraf kan åstadkommas i jämförelse med en sådan bygd, på allmän värnepligt, medförde den likväl det resultatet, att svenska folket deltog i dessa långvariga krig på ett helt annat sätt än 3om var förhällandet med andra folk; och de bördor, folket i öfrigt under dessa många år underkastade sig, kunna med afseende på då varande till gångar för vår tid synas fabelaktiga. Dessa länga krig uttömde dock slutligen folkets tålamod. Deltagandet i det trettiobriga kriget hade räckt 18 år, och endast några få år efter fredsalutet inkastades landet i ett nytt krig, som räckte i 6 år. Äfven denna gång var freden af kort varaktighet. Straxt efter Karl XI:s tillträde till regeringen, hade en hel svansk arm funnit sin graf i Polen, och straxt derpå måste den unge konungen utkämpa en hård strid för bevarandet af våra sydligaste provinser. Långvariga krig äro en svår pröf: vosten för en konskriptionsform; en på allsän värnepligt grundad organisatlonsform lämpar sig ännu mindre derför. Det vill också synas, som om krigföringen lämpat sig efter den moderna organisationsformen. När Karl XI emellertid i utbyte mot de godtyckliga utskrifningarna föreslog det ständiga knektehållet, hvarigenom således skatten på individen i och för försvaret förändrades till:en skatt på jorden, betraktades detta af den jordbrukande befolkninrl gen helt naturligt som-en stor lättnad. På -lett bestämdt hemmantal lades nu akyldigheten att, i händelse af krig, hälla styrel sen till handa en karl, och på det att denne skulle vara säkert till finnandes, i händelse af behof, borda han vara bofast. Svårligsn lär man nu kunna beräkna de kostnader, som ett dylikt system vid denna tid kunde vålla. Söker man bilda sig en föreställ ning om den då varande tidens eå väl ekonomiska som sociala förhållarden, bör man nog få medgifva, att dessa kostnader voro knappast nämnvärda vid jämförelse med dem, som det nu varande indelningsverkot ådrager dem, som äro skyldiga att underhålla detsamma. Landets egentliga arme bestod vanligen af omkring 30,000 man värfvade trupper, och den s. k. indelta armån var endast afsedd att i händelse af krig förstärka den förra. Föga kunde väl -I den då lefvande generationen ana, att denna skatt på jorden skulle i framtiden komma att framträda i den form, den zedan erhöll, eller att deras efterkommande skulle påläggas skyldigheten att nästan ensamt underI hålla landets försvarskrafter, och än mindre kunde de väl ana att den dag skulle komma, då det på allvar till dem skulle fram-Iställas anspråk att anskaffa och underhålla -l underbefäl för hela landets krigsdugliga ungdom. Föreställningar, en gång ingjutna hos folket, uppryckas dock icke så lätt. Det fordrades tid för att hos det svenaka folket den olyckliga föreställningen skulle riktigt erhålla fotfäste, eller att försvaret af fosterlandets intressen borde utgöra en skatt Ipå jorden och satt pergonligheten således alldeles skulle skjutaar 8 sido. Det var som om hela folket blygdes härför och med ett par årtiondens bjeltemodiga anstränglningar liksom ville inlägga en protest emot den grundsats, som nu höll på att vinna häfd i landets krigaförfattning. Detfirnes bizarrerier hos folken som hos individerne, cch det svenska folket har gifvit åtskilliga prof derpå. Den sista kraftansträngningen var gjord. Det svenska folket slumrade på sina lagrar, och indelningsverket kom till heders. Den s. k. frihetstiden blef det förbehållet att med största ömhet vårda denna skapelse af en af det 17:de seklets absoluta monarker. Uti indelningsverket ligger det bekanta uttrycket förkroppsligadt? Staten det är jag. Alt som kunde gifva en, om än aldrig så svag, antydan om personlighetens berätti gande utom tronen var för det 17:de seklets monarker förhatligt. Det svenska indelningsverket qvarstår midt i det 19:de seklet som en lefvande påminnelse om denna tid. er TK sn TR ETTER Det karakteristiska för detta indelningsverk består särskildt deruti, att, när jord egaren till kronan levererade sin skuld i alla möjliga slags former: i spanmål af alla slag, i fisk och lin, i smör och ost, i kött och fläsk, måste han äfven leverera en del af en menniska, såvida han icke måste 1everera en hel sådan. Den svenska soldaten, som med ett okufligt mod och en aldrig svigtande trohet följt sina konungar på deras härfärder, hade nu nedsjunkit till en naturaprestation. De öfriga naturapre stationerna hafva hos oss blifvit förvandlade i penningar, och den enda, som ännu qvarstår är menniskan — soldaten !! Nu gjordes äfven .den upptäckten, att en soldat, förutsatt att han är indelt, icke har behof af någon öfning. Både ryssar och tyskar sökte väl att taga det svenska folket ur denna villfarelse, men när en före ställning en gång börjat slå rot hos ett folk, som enligt gamle kung Göstas ord är trögt att utransaka, är den icke så lätt att uppryckas. När 1812 års beväringsförfattning infördes bland våra militära institutioner, insmög sig emellertid i vår krigsförfattning åter en grundsats, som var bestämd att underminera indelningsverket. Personlighetsprincipen, som under ett århundrade varit utesluten ur landets krigsförfattning, fick ändtligen åter der inträda. Ett halft sekel hade behöfts för att uttränga den. Ungefär lika lång tid har det behöfts för att den i våra dagar skulle slå ut i full blomning genom proklamerandet af allmänna värnepligten. Ettlt århundrade, en tidsperiod, hvarunder foster-j! landet ofta befunnit sig vid branten af enj! afgrund ligger der emellan!! ! Genom bestämmelsen om lega, som i 181214 års beväringsförfattning ingick, kunde den-t i f na författning sägas i viss mån vara ett försök att återvända till Gustaf IT Adolfs krigsförfattning. De flesta af Europas öfriga stater hade dock nu redan vunnit försprång framför oss och hade den lyckan att icke ega något indelningsverk, som verkade: hämmande på den vidare utvecklingen. Be-Jt väringsförfattningen blef derför hos. oss enl krympväxt. Det 19:de seklets anda hadel: dock på den samma utöfvat sitt inflytande. lz På samma gång den nämligen kunde sägas 1 hafva det gemensamt med konskriptionsbe-q greppet att den i sig upptog rättighet till i lega och således atgjorde en skyldighet för ! den krigsduglige individen att anskaffa en!l soldat, så vida han icke personligen instäldele sig under fanan, hade den med begreppstle allmän värnepligt åter det gemensamt, attl alla krigsdugliga ynglingar skulle vaper-l! öfvas. Lottningen, som, principielt taget,c vid konskriptionen är ett medel för styrel-!1 sen att uttaga så stort antal rekryter dene anser sig behöfva, men åter vid en allmän l! värnepligteorganisation ett rättvist sätt att begränsa. fredsfoten och att utfinna hvilka l! af de värnepligtige redan under freden böra erhålla militärisk utbildning, blef icke införd i vär beväringsförfattning. Väl hafvaj försök från styrelsens sida blifvit gjorda,