Aftonbladet – 14 november 1874, sida 3

mer än någonsin förr i sitt lif, och känslan af alt det elände, som hans syndiga kärlek hade dragit öfver honom, väckte hans djupa förbittring ej blott emot honom sjelf, utan äfven mot den qvinva, som framkallat denna olycksaliga känsla. Der han uu satt, ensam, stundom plågad vid minnet af Winifred, stundom vid tanken på sin synd och dess följder, blef han alldeles utom sig af på en gång ångest och harm. Efter hand, och i samma mån som andra känslor och betraktelser väcktes hos honom — ju mer det elflika, sköna ansigtet med dess vilda, blå ögon, dess ljusa guldskimrande hår utplånades ur hans föreställving, tills det så småningom bleknade bort likt en skugga, togo Cyrils tankar en annan riktning, och den gamla striden mellan rätt och orätt, mellan pligt och kärlek började åter. En outsäglig fasa och leda för honom sjelf grepo honom; han gömde ansigtet i sina händer; han vågade icke se upp, hars egen närvaro skrämde honom. Om han blott. hade kunnat upphöra att vara till, att synda och att lida! Hans hjerna var som eld; hans ögon och händerna, som han tryckte emot dem, voro brännheta. Denna känsla af öfverväldigande förtviflan efterföljdes slutligen af en domning; hans tankar. tycktes stå stilla, det var liksom ett djupt mörker hade sänkt sig öfver honom. Då det skingrats, blef hans sinne klarare; andra tankar, heligare och lugnare, med hvilka Winifred Cameror ej stod inkgon gemenskap, följde nu, tankar på hans så ohelgade, höga kall, på hans mor, hans ädle far, hvara högtidliga varning ännu ljöd för hans öra. Han kände att han och Winifred måste skiljas; ännu kunde hon räddas. En tung skuld låg redan på hans själ, men från full