Aftonbladet – 13 november 1874, sida 2

skatten (40 millioner thaler i myntadt guld hvilka äro depsnerade i ett kassahvalf Spandau). Han yttrade till sist: Vi må ste öfveralt söka spara, eftersom landet re dan förut är nedtyngdt af skattebördor (Från flere håll ropas nej! nej! åh! åh! Jag skulle önska att de herrar, som rops åhl! finge betala de skatter, som genon utmätning utpressas af fattigt folk. Sam manträdet slutade med att lagförslaget hän visades till finansutskottet. Vid samma till fälle blef detta utskott tillsatt. Det bestå af 20 medlemmar med friherre Bennigson sågom ordförande. De hittills ingångna underrättelserna om den förbittrade striden omkring den lilla fästningen Irun vid fransk-spanska gränsen äro hvarandra tämligen motsägande. och det är ännu svårt att göra sig en klar föreställning om, åt hvilken sida segern latar. Det synes närmast, som hade3carli. sterne under de första dagarne haft öfver. makten, men att från den 7 för dem inträdt en mindre lycklig vändning i sakernas gång. Striden började som bekant den 4 kl. 7 på morgonen med ett bombardement från de carlistiska batterierna, och tele grammen meddelade enhälligt, att carlisterne voro republikanerne vida öfverlägsna, Den 5 och 6 fortsattes bombardementet, blott svagt besvaradt af de republikanska trupperna, som endast aflossade ett skott för hvart tredje, som carlisterne sköto, som det sades, derför att de förstnämnde saknade ammunition. Som ett tecken att republikanerne kände sig svaga och redan gjort sig förtrogna med ett återtåg, anfördes, att de sjelfve sköto Irun i brand, så att den lilla staden på aftonen den 5 liknade ett eldhaf. Från St Jean de Luz telegraferades den 7 till Neue freie Presse, att det lyckats den republikanske generalen Laserna att utskeppa en undsättningskår i Fuentarrabia, men att carlisterne det oaktadt voro öfverlägsna, och att städerna Irun, Bertia och Fuentarrabia brunno. Det tyc kes emellertid som om general Lasernas ankomst till valplatsen åstadkommit en ändring i ställningen, ty de senaste telegrammen meddela, att bombardementet på Irun blifvit instäldt, sedan republikanerne erhållit understöd. Verlden, tyckes det, säger Daily News, kommer att gå förlustig det utomerdentliga skådespelet af ett krig mellan Kina och Japan. Den förra makten har samtyckt att betala en skadeersättniog, mot hvilken de japanesiska trupperna skola dragas från Formosa. Om icke krig vore en alt för allvarlig sak för att betraktas som en kuriös framställning till lärdom och upplysning för åskådarne — såsom t. ex. Na poleon en gång befalde en stormning på en fiendtlig position blott för att visa en dam hur ea batalj såg ut — skulle verlden nästan erfara en känsla af gäckad förhoppning vid det plötsliga biliggandet af en tvist mellan två sådana motståndare, Striden uppkom, som våra läsare veta, genom en expedition, som Japan företog för att toukta några barbariska stammar af sjöröfvare och vrakplunårare på ena kusten af ön Formosa. Kinesiska regeringen trodde, att dess intressen på ön skulle komprometteras, om Japan fortsatte att ockupera det territorium, det inkräktat, ehuru det icke tillhörde den del, på hvilken kineserna göra anspråk. Ingenting kunde vara hemskar än det språk, som fördes på båda sidor, och i Japan åtminstore tycktes allmänheten önska kriget, under det man trodde, att japanesiska regeringen ansåg att det skulle vara nyttigt för hennes afsigter, ungefär som Kinglake säger, att Napoleon, för sitt eget intresses skull, ömskade att få till stånd Krimkriget. Japan är Kina betydligt underlägset till befolkning och YCsurser, men det är bättre rustadt för krig, och det lifvas af ett Nngdomslynne, som är lystet efter nya experiment. Mången ansåg derför alt ifrån början, att Kina icke för tillfället kunde börja ett krig och att tvisten skulle komma att biläggas i godo. Men äfven den liplomatiska tvisten var nog sällsam till form och beskaffenhet, för att intressera vestern. Japan tyckes emellertid vara fullt veslutet att spela en rol i samtidens historia och att låta tala om sig.