Aftonbladet – 13 november 1874, sida 2

Itro dig kunna göra mig lycklig? Ta Deborah sade dig att jag ej Passa till din hustru; hvarför lydde du ej henn varning? Det skulle varit bättre för d och, ack! så mycket, mycket bättre fi mig! Du gitte dig med mig endast af me lidande, och detta har gjort att vi aldri kunnat förstå hvarandra och aldrig kunc bli lyckliga, Du bad mig anse dig som e far, och det gjorde jag att börja med, me iblaed såg du sträng och ond ut, och d blef jag rädd. Då Caroline reste sin vä kände jag det så ledsamt och ödsligt, oc mr Thornton kom ofta hit, alltid vänli och hygglig. Rår jag för, att han tyckt om mig för mycket, eller att en annan ä min man först lärt mig hvad kärlek är Du bör åtminstone ej klandra mig, ty fele är lika mycket ditt som mitt, Hade ja blifvit gift med en man, som jag älska skulle jag ieke brytt mig om någon annan, Hennes röst var hård och kall, henne sista ord uttalades ett och ett i sänder långsamt och med grym tydlighet. Dett var första gången, hon hade gjort honor förebråelser, En lång tystnad uppstod; Cameron föll djupa och bittra tankar, Hennes anklagels var rättvis. Var hon felaktig, så var skul den lika mycket hans som hennes. Winifrec hade varit en oskyldig, ung flicka, då har först tog henne i sin vård. Hvad rättighet hade han — såsom hon också sade — at binda henne vid honom, att emottaga offret af hela hennes lif, då ingen kärlek hade funnits å någondera sidan? Oförståndig och barnslig, som han alltid ansett henne, var hen likväl i ett afseende visare än han: hon hade utforskat det svåra misstag, han begått, och genomskådat den sorgliga homligheten af deras olyckliga förening, Första felet hade varit på hans sida; han hade tagit sig ansvaret för den unga flickans ramtid, ech detta mera som en samvetssak, in som en fråga, hvilken rörde hjertat, samt ttan att tillräckligt öfverväga möjligheten ör henne att Anna sig lycklig. Under det