Aftonbladet – 12 november 1874, sida 2

jämnvigt mellan partierna. Men också — sorgligt att man måste tillstå något dyikt — sättes här fosterlandskärleken utan vekan framför alla partifrågor, medan i rankrike... nästan motsatsen eger rum. Je franska politikerne äro icke statsmän, tan partimän. Ibland erfar jag en djup melankoli: se är, säger jag till mig, en nation, som omanar sig, medan det tvärtom synes mig tt fransmännen äro en nation, som tillotetgör sig. Och hvilka svårigheter har nan likväl icke kär vatt besegra! Man erar ett lifligt intryck af dessa svårigheter, synnerhet då man läser Visconti Venostas al, på grundvalen af hvilket valen komme utt ske, och hvilket resumerar hela den pdel, styrelsen kommer att taga i valen.l. Se der hvad vi hade att göra och hvad: ri hafva gjort, så väl i det inre som i det ittres, säger Visconti Venosta helt enkelt l: ill sina valmän, d. v. s. till nela Itsliens valmän. LÄåtom oss nu se, om den mode: ata politiken, regeringens politik, den casourgska politiken är den, som vi böra unlerstödja; om detär öfverensstämmande med taliens lycka, att I fortfarande gifven maoritet åt detta parti i parlamentet, eller om på de otåligas maning bören störta er i fventyr. Följen, steg för steg, våra eröfingar och våra annekteringar; betrakten wura vi förstått att begagna oss både af segern och af nederlaget, huru vi hafva voxit under främmande välde och begagnat 88 af omstörtniagarna i Europa för att 1tan svärdeslag der eröfra oss en plats; huru vi, å andra sidan, veta att i tid häjda pss för att icke kompromettera våra intressen för främmande angelägenheter. Be: trakten äfven huru vi småningom åstadkommit en bresch i den verldsliga makten, huru vi tåligt hafva lemlästat, ruinerat och gjort lem vanmäktig, för att sedan, utan väldsamma skakningar, undertrycka den, huru vi förstå att betaga den förmågan att föra krig och förse sig med nya soldater! Gån, mine herrar, till utlandet och fråsen om Italien är ett förödmjukadt laad i Europa. Man skall svara er, att Italien är ott af lyckan gynnadt land, men att det förstått understödja den genom sitt poliiiska förstånd, att det förstått att visa sig värdigt sitt öde och stt det skall komma at: intaga sin naturliga plats i verlden. Betänken och märkon — fortsätter Vis conti Venosta i hufvadsak — att det moderata partiet är hos oss ett vist parti, man icke ett svagt parti. Det är tvärtom det starkaste partiet, emedan det förstår att vänta. Men det vill hvad det vill och fuliföljer sitt mål trots hindren! Och hvilket på en gång nationelt och djupt revoiutionärt mål! Vi äro djerfva som Danton, obe vekliga som Robespierre, beslutsamma som Bonaparte, då han var förste konsul, och likväl fullborda vi vår revolution utan massakrer, utan schavotter, utan statskupper, emedan vi, på samma gång som alt detta, äro ett regeringsparti. Men på samma ging Visconti Venosta framhåller såsom sig bör, hvad som blifvit gjordt, tvekar han icke att visa de svärig heter, som ännu återstå att besegra, att medgifva de svagheter, som vidlåda denna nyligen förvärfvade styrka... Många misstag ha blifvit begångna. Man har ibland mäst gå till väga alt för raskt och använda kompromisser, som varit illa afvägda mellan intressena... Ingen förnekar att vära skatter äro tunga... Men batänkep, mine herrar, att då regeringen under de senaste åren varit tvungen att alt för hårdt belasta de skattskyldige, voro de öfvertygade att en finan siell olycka är den värsta och förfärligaste af skatier, som i ett land kan träffa fattigs och rika. Och nu är, genom våra atora offer, detta dystra perspektiv afläganadt från vår horisont... Bristen, som uppgick till 500 millioner, är minskad till 54... Icke dess mindre är det på den finaosiella frågan, och Visconti Venosta tvekar ej att erkänna det, som valen böra göras. Det allra nödvändigaste är att åstadkomma jämavigt mellan statens utgifter och inkomstar; derefter mäste man betäcka ett annat deficit, detta af moralisk natur, som härrör af de slitningar och abnorma förhållanden, i ika vissa italienska provinser befinna sig. Frågan gäller sålunda ett verksamt undertryckande af banditväsendet. Sådana äro då de två mål, ministern för utrikes ärendena nu vill uppställa för de sammanträ dande kamrarne, Talrika äro de frågor, I skolen hafva att lösa och hvilka så småningom böra föreläggas Italien, frågor på hvilkas afgörande skall bero dess civila och politiska utveckliag; men låtom 038 göra det ena först, det andra sedan. Detta manliga språk är värdigt ett folk, som kter vill blifva stort, och det är äf venledes värdigt en fosterländsk styrelse och ena minister, gom är statsman. Jag tror ocksk, att Visconti Venostas redogörelse kommer att få rätt gent emot det så kallade avancerade partiets frestelser. Det är emellertid icke omöjligt att detta avancerade parti skulle kunna befinna sig efter regeringspartiet. Och om också framstegspartiet vinner platser i parlamentet, kommer likväl majoriteten att bestå af moderata, Italien skulle icke vilja riskera sina vinningar af alla slag på äfventyr. Det har prestregeringen att tacka för en styf politisk uppfostran. Preaterne ha lärt det tålamod, finess, seghet. De hafva, så till sägandes, inristat i marken den fruktansvärda satsen: Den, som vill komma till målet, får icke rygga tillbaka för medeln. Italien vet, å andra sidan, att il re Vittorio Emanuele är den verklige ledaren at den italienska rörelsen, att det är han som styr den och att utan honom skulle man ha att frukta åtskilliga faror. Så länge han lefver, skola också det avancerade partiets vinningar aldri bliiva synner: ne farväl, kanske för alltid, och att han aldrig mera borde se henne, förr än hau knnda ora dot mad an vängag Inon Han