Aftonbladet – 12 november 1874, sida 2

ne farväl, kanske för alltid, och att han aldrig mera borde se henne, förr än hav kunde göra det med en väns lugn. Han sökte erinra sig det tal, hvartill ban hade förberedt sig, men i deana stund kunde han ej komma 1 håg ett enda ard derat, Winifred märkte icke hans tystnad eller bans besynnerliga, oroliga utseonde. Hon hade tagit af sig hatton, virade banden kring sina fisgrar och undrade i tysthet om sömmerskan, enligt sitt löfte, skulle skicka hem Jen nya klädningena samma afton, : Öyrils tankegång blef alt mera förvirrad han försökte att med någon obetydlig anmärkning inleda ett samtal, men han fick ej orden öfver sina läppar, och då de om sider förnummos, först afbrutna och otyd liga, gestaltade de sig slutligen till ett hög! förtviflans utrop: O, Winifreå — det var första gången, som kan kallade henne vid detta namn — shvarför fick jag någonsin se dig? Hvarför fick jag icke dö, innan jag fäst mina blickar på ditt ansigte?a Doktor Cameron, som under ett par da. gar. varit sysselsatt i staden, hade just nyss kommit hem. Då han icke fann sin hustru inne, gick han upp till sin lilla gosse och begaf sig derefter ut i trädgården. Då han närvade sig löfsalen, hörde han röster; ej road af något besök, drog han sig till baka till en bänk, hvarifrån han, sjelf obe märkt, kunde se då de aflägsnade sig. Han hade försjunkit i så djupa tankar, att han glömt både tiden och hvar han befann sig, åå ett yttrande, tydligt och hög ljndt som ett ångestrop, nådde honom, der han satt: QO, Winifred, hvarför fick jag någonsin