Aftonbladet – 12 november 1874, sida 2

hvarje minut mera vek och nervöst appskakad. Hvarför kom hon ej? Trädsården förefölle honom så ödslig och tyst utan henne. Kanske skulle hon ej komma åter förr än sont, alt för sent för honom att få tala med henve. Han blef otklig och misa: lyst och hade räkat i ett tillstånd af feberaktig spänning, då han slutligen hörde en vagn närma sig. Oyril skyadade framät för att möta henne, men hunnen halfva vägen, stannade han med ens, sökte samla sina tankar, beherska sin sinnesrörelse och möta henne. gå, som han hade ämnat — stark och lugn. Mrs Cameron kom långsamt och med sänkta blickar vandrande mellan träden; då han såg henne nalkas, så blek och tyst gom hade det varit en skugga, förekom det som hado ea isande vind dragit fram öfver häng brännheta panna; hans bjerta nupphörde under några gekunder att slå, medan han såg på henne; han såg hennes ansigte ljusna, då hon igenkände honom; och då han slöt hennes hand i sin, sade hon blott: Så het er hand är; och jag tyckte, det var så kyligt att åka; men kaneke bar ni gått fort. Har ni varit länge här ? Jag vet det ej. Hvart ögonblick är oett sekel, då jag är skild från er. Detta var en dålig början; han visste dot sjelf, nen orden hade omedvetet undfallit hozom, Hon gaf honom en af sina vemodsfulla, dröjande blickar från sidan — det enda svar, hon någonsin gifvit vid hans mer och mindre tydliga uttryck at kärlek, Tysta gingo da till den löfsal, der Came: ron dör ötver est Ar sedan första gången belsade miss Drugh som sin gäst. Nu var ögonblicket inne för Cyril att tala. att säga Winifred att han kommit för att bjuda hen