Aftonbladet – 11 november 1874, sida 3

(Insändt.) Skall bildhuggarekonsten dö ut Sverige, och skola desvenska bild huggarne nödgas svälta ihjäl En åylik fråga kan man visserligen hafv skäl att göra sig, när man erfar det beslut som inköpsnämnden för statens museum vi. sin senaste sammanvaro kommit till, och di frågan ingalunda är utan vigtför den sven ska konsten, så torde det ej vara förmäte att bringa den offentligen till tals, Bland de till inköp för statens museur hembjudna arbeten funnos denna gång, märk ligt nog.äfven tvänne skulpturverk — märk ligt nog, ty det var rätt länge sedan någo sådant fall inträffat, och efter det beslut som denna dag fattades af inköpsnämnden lärer det väl komma att dröja ännu längre innan det ånyo inträffar. Båda dessa skulpturverk voro hemsänd: af den i Rom lefvande svenske bildhugga ren John Börjesson, och båda äro i hög grad förtjenstfulla och berömvärda, De ena af dessa konstverk ären gipsafgjutnins af konstnärens grupp Två sjöjungfrurs hvilken grupp rönt den sällsynta uppmärk samhet att drottningen af Wirtemberg, som vid ptt besök i hans studio i Rom fck se en skizz till den, bestälde och lät utföra denn: grupp i marmor — en utmärkelse, så mycket mer hedrande, som antalet af tyska bild huggare i Rom icke är ringa, hvadan denna omständighet redan talar till fördel för konstverkets art och beskaffenhet. Om detta har man äfven, sedan gipsafgjatningen Aspa: här varit offentligen utstäld, ba; kompe tente svenska kongtnärer utrycka sig i de mest superlativa uctryck, och det samfäld: omdömet sand de mest betydande blanc em, har varit att detta arbete intager hög rang och ett af de mest framstående run bland alla arbeten, som blifvit producerad: af svensk bildhuggarekonst! Under sådana förhållanden kunde man väl ej vänta annat, än att inköpsnämnden skulle skynda att införlifva detta konstverk med statens samlingar och derigenom på samma gång skaffa dessa en värdefull tillökning och gifva den sträfsamme och begåfvade konstnärn en väl behöflig uppmuntran. Men resultatet blef annorlunda. Man började förhandlingarna med att stifta en lex in casu, Man föreslog, att nämnden skulle sämjas om att det vore för museum ovärdigt att inköpa gipsafgjutningar af ännu lefvande konstnärers verk, och ehuru denna sats bestreds af de flest e bland de nämnden tillhörande konstnärerna, så stannade dessa dock i minoriteten mot nämndens öfriga ledamöter, hrr konstvänner och konstkännare; och sedan dessas mening vid voteringen hade vunnit en för tillfället lätt seger, så var frågan afgjord och dehembjudna skulpturarbetena strökos helt enkelt från listan å de arbeten, som kunde ifrågakomma att inköpas, Denna utgång kan med skäl framkalla några reflexioner. Vi vilja alls ieke uppe hålla oss vid, att man kan påminna om några föregåonde prejudikat, d gipsafgjutningar af skulptararbeten blifvit för mn seum inköpta, och att det alltid ligger nåsot betänkligt uti att i eamma stund skapa un föroråning och genast börja tillämpa len; — det mest betänkliga ligger deri, att resultatet ovilkorligt måste blifva det, hvarned vi inleda dessa betraktelser, nämligen att bildhuggarekonsten måste komma att dö ut här i landet och bildhuggarne svälta hjäl. Man måste nämligen besinna att da leste af dessa konstens adopter äro i hög srad medellösa och attden rudimaterie, hvari