Aftonbladet – 11 november 1874, sida 3

deras arbeten egentligen böra utföras, marmorn, är af mycket kostbar beskaffenhet. Att derför gäga åt den unge konstnärn: utför genast din komposition i marmor på din egen bekostnad och din egen risk och kom sedan och hembjud den till statens mugeum, det förefaller oss vara nästan liktydigt med: vi vilja slippa använda några af de till museet beviljade anslag på skulpturverk, utan vilja hällre använda dem att fortfarande, som hittills, inköpa ytterligare några landskapsmålningar och dylikt, lika odt om följden deraf blifver att den ojämörligt högre stående konstarten, bildbuggeriet, derigenom råkar i förfall och dör ut. Det kan ingalunda vara insändarens afsigt att vilja förneka, att det för statens mucenm är värdigare att i sina samlingar förvara skulpturverken i marmor, än i den ojämförligt sämre formen af lättbräckliga gipsafgjutningar. Han känner alt för väl Thorvaldsens ryktbara yttrande: leran är lifvet, gipsen är döden, men marmorn är uppståndelsen — men han vet äfven att le mienx est Vennemi du bien, Undantag torde böra finnag från den af musel-nämnden uppstälda regeln, och nämnden borde ha kunnat välja eller åtminstone hos regeriugen föreslå någon utväg att icke för alltid zlå ihjäl denna den yppersta af alla den bildande konstens konstarter. Man kunde ju tänka sig den utvägen, att hos konstnärn baställa hang arbete i marmor och betrakta inköpet af gipsmodellen såsom en förskottsafbetalning på konstverket i marmor, eller den, att hos regeringen begära tillstånd att af det årliga anslaget få reservera någon viss del, till dess att dessa reserverade medel hunnit växa till det erforderliga beloppet för inköp af ett marmorarbete, Någet dylikt borde nämnden för ett anvat år vara betänkt på (för i år, är det nu för sent), ty dessförutan kan man befara att vår sorgliga öfverskrift kan bli savning, och att Sergels, Fogelbergs, Qvarnetröms och Molins fädernesland för alltid Skall nödgas taga afsked från hoppet af vidare ramsteg på denna del af konstena område. XZ