Aftonbladet – 11 november 1874, sida 2

Till det om fredag förestående riksdagsmannavalet har Nya Dagl. Allehanda förordat revisionssekreteraren E. Poignant på grund af de förtjenster, han förmenas hafva inlagt i skogsfrägan: hufvudstaden borde, enligt vår kollegas åsigt, uttala sin opinion i denna fråga genom att välja hr Poignant. Vi tillåta oss att något litet granska denna framställning. Till en början erkänna vi då gerna, att skogslagstiftningen är en angelägenhet af stor vigt — men med detta erkännande upphör också enigheten emellan oss och vår ärade kollega. Vi äro nämligen, i fråga om saken, alldeles icke i stånd att inge, huru eller hvarför denna angelägenhet skulle kanna komma att å nästa riksdag intaga ett så framstående rum, att hufvudstaden borde vid sitt val fästa ett uteslutande afseende å skogsfrågan. Förhållandet är ju i sjelfva verket det, att denna fråga redan befinner sig på god väg till ett godt mål. Som våre läsare torde erinra sig, framgick en hel följd af vigtiga resultat ur sist förfiutne riksdags arbete med detta ärende — förslag till ändringar i allmänna lagens stadganden om skogsåverkan och i förord ningen om stängselskyldighet, nya bestämmelser om militieoch ecklesiastika boställsskogar, en särskild skogslag för Norrbottens län, anslag till nya skogsskolors inrättande, till anställande af skogsingeniörer, som skola tillhandagå enskilde skogsegare, samt till inköp för kronans räkning af mark, tjenlig till skogsbörd, för anläggande af nya eller utvidgning af äldre kronoparker. En länk i kedjan brast, i det att återplanteringslagen föll i följd af olika beslut i båda kamrarne, hvilka dock ingalunda skilde sig i fråga om behofvet af lagstadganden, utan endast i fråga om sättet. Hade riksdagen haft ännu några dagar att förfoga öfver eller, rättare, hade ej ett så stort antal af dess ledamöter lemnat hufvudstaden vid den tidpunkt, då detta ärende förekom, så skulle en sammanjämkning hafva kommit till stånd och återplanteringslagen blifvit räddad; men man ansåg ogrannlaga attide många desertörernes frånvaro fortsätta behandlingen, och derför lät man bero vid särskilda utskottets anmälan att samman jämkning ej kunde ega rum. Emellertid är äfven denna fråga så bearbetad, så förberedd, att en enskild motion säkerligen skall vara tillräcklig att, utan mycket buller och bång, bringa henne till lösning å nästa riksdag. Och vid sådant förhållande tillåta vi oss dels att spörja, huru skogshushållningsfrågan skall kunna komma att spela en så stor rol å nästa riksdag, att hufvudstaden nu icke skulle hafva något annat och vigtigare att tänka på, än att uttala en opinion i denna redan på rätta stråten bragta sak; dels äfven erinra derom, att man nu gör bäst och handlar klokast i skogsvårdens intresse, om man ej forcerar fram opinioner och beslut, som ej varda sunda eller hållbara, om man ej unnar dem nödig tid att växa upp och utveckla sig senom öfverdritfter, genom plötslig och af skrämsel förestafvad omkastning från en missbrukad frihet till ett för långt drifvet tvång, skall man ej skydda våra skogar, endast framkalla en reaktion mot den reform som nu blifvit lyckligen inledd. Om vi sålunda icke förmå uppdaga någon skymt af skäl att sätta skogsfrågan främst nästa riksdags program, så kunna vi naturligtvis ej häller finna oss öfvertygade af det uteslutande från denna synpunkt utgående förordet för hr Poignant, äfven om alt hvad vår ärade yrkesbroder anför om hr P:s verksamhet vore förtjent af dei sanning superlativa loford, hvarmed han öfverhopas. De synas oss emellertid vara väl mycket tillskurna i växten. Det faller oss ej in att bestrida, att den mycket ärade kandidaten ådagalagt både insigter och nit 1i do af N. D. A. omnämnda förberedande arbeten, gom regeringen åt honom uppdragit, men uppskattniogen af hans meriter skjuter alt för mycket öfver målet, när till dem räknas bl. a. att han af trycket utgifvit en samling af författningar rörande lappmarksfriheterna, och att han till chefen för finansdepartementet aflåtit en promemoria 8 14 små trycksidor om Gellivara-frågan. Vi ha tillförene haft det nöjet att i denna fråga befinna oss på samma sida, som vår ärade kollega. Det är ej vårt fel, om denna ställning numera förändrats, såsom vi måste antaga vara händelsen, efter som N. D. A. å hr P:s meritlista uppför nyss nämnda lilla ströskrift, som uppträder emot hvad vi anse och N. D. A, förut ansett vara svenska statens tydliga rätt mot de utländska skogesköflare, hvilka kommit i besittning af Gellivåra malmberg, men fullständigt satt å sido de edlingsoth bergsbruke-skyldigheter, som utgöra vilkoren för vidsträckta förmåner. Om skogsfrågan å nästa riksdag endast kan komma att intaga en mera underordnad plats, så är det deremot att förvänta, att den ojämförligt vigtigaste af samtliga de angelägenheter, som sysselsätta den allmänna uppmärksamheten, då skall komma till behandling, nämligen härordnings-frågan. Hvarje fosterlandsvän, hvars tanke sträcker sig något öfver det närvarande ögonblicket, måste sätta detta ärende främst bland alla. Så länge hon ej är löst, måste vi alla med oro ge morgondagen till mötes under det nu varande tillsv.ndet af osäkerhet och rätts löshet i de internatlonenä örhållardena. Vårt inre odlingsarbete kan ej undgå att röna en mer eller mindre förlamande inverIkan af den känslan, att vi ej äro beredda att med kraft försvara detta arbetes fruk.