Aftonbladet – 9 november 1874, sida 3

I Arn foten skjuta undan böcker och papper för att bereda väg från dörren till länstolen. Farmern gick emellertid ej längre fram än tillbordetoch mottogicke den erbjudna stolen. Inom sig förvissad ait något obehagligt förestod honom, men utan nog mod att våga fråga rent ut: Hvad har fört min far till staden ? uppsköt Cyril den obehagliga förklaringen genom att brådskande fråga efter alla medlemmarne af hemmets krets, utan att låtsa märka faderns ihärdiga tystnad. Under tiden vandrade dennes skarpa blå ögon omkring i rummet, togo en öfversigt af dess innehåll och dröjde längst vid en kaffeservis af silfver, julgåfva af damerna inom församlingen och skrytsamt uppstäld på ett bord, samt vid sonens praktfulla nattrock och tofflor. Den gamle mannens läpp kröktes föraktfullt, och man kunde se att, ehuru orden ej voro hörbara, han för sig sjekt yttrade; en fåfäng narrt Sedan Oyril kommit till slutet på sina frågor; kände han sig dubbelt besvärad. Han föreslog sin tystlåing gäst att dricka ett glas vin och gick till klocksträngen för att ringa, men fadern stod bredaxlad och hög i vägen för honom och tycktes ej snart ämna röra på sig. Hans blick hada hämli gen fallit på det href, Oyvil nyss skrifvit, hans panna blef hotande som ett svart åskmoln, och den knutna handen träffade bref. vet med ön kraft, som kom alt 4 bordet att dansa. Cyril såg blicken och åtbörden och visste att det var ute med honom; intet annat återstod nu än att med hård panna möta hvad som förestod honom. I en så obesvärad ton, hav kunde antaga, frågade han derför fadern hvad som så oväntadt hade fört honom till staden. Aktning för det namn, som di har vanärat, svarade farmerp långsamt och afmätt,