Aftonbladet – 9 november 1874, sida 2

För öfrigt må man alls icke tro, att anteckningarna i verkligheten motsvara eller, såsom lära om uppfostran, visa sättet att lösa det för den sist nämnda uppgifna problemet. Tvärtom, under det menniskans teoretiska förmåga och dess yttringar jämförelsevis utförligt hehandlas (sidd. 28—55), affärdas den praktiska — jämte en eller annan, här och der inströdd anmärkning — på en sida, och dervid förekommer ej ens ordet lydnad. — Fortgående från frågan om uppfostran till den om uppfostringsläran : pedagogiken, yrkar förf., inskärpande värdetaf denna ,vetenskap, att för säker förmåga att uppfostra är insigt i pedagogiken, såsom vetenskap, nödvändig (s. 18, 20). Med detta sätt att angifva den pedagogiska vetenskapens värde råkar förf. emelI lertid ienej ringa förlägenhet, nämligen gent! emot alla dem, som uppfostra utan att hafva studerat pedagogik, t. ex. föräldrar, hittills — innan det i en framtid blir så godt! I In CT MA IRS AEIIg MÄDELAR EAU PUR d om f. d. elever från något lärarinneseminarium, att hvarje man kan få en sådan till hustru — utan tvifvel till så stort antal, att, i förhållande till dem, de ipeda-; gogiken studerade säkerligen nedsjunka till en försvinnande bråkdel. Huru skall det nu gå med alla stackars barn till föräldrar, I eller -pupiller till uppfostrare, hvilka höra till denna talrika klass och ej häller varit! i tillfälle att förse barnen med pedagogiskt lärda guvernanter? Förf:s svar på denna fråga är dermed gifvet (s. 19), att hem-! mets uppfostran har blott att göra med de lägre stadierna af barnets utveckling, — till utförande af det mera svårlösta vidt uppfostran SCemottagert deremot den stu-! derade lörarinnan barnet: detta är den väsentliga skilnaden mellan hemmet och skolan,. Men dessförutom har en allvis försyn säkerligen4 (således ändå ej riktigt säkert?) gifvit föräldrar ett slags förstånd (af hvad slag detta är, omtalas ej vidare, liksom ej, huruvida fastrar, mostrar m. fl., på hvilkas lott uppfostran ofta faller, blifvit begåfvade med något sådant) 4i uppfostringsfrågor (till ersättning för det tslagt, som pedagogiken gifver lärarinnan), — hvarmed de få slå sig fram så godt det: går. Lyckliga föräldrar, som sålunda be: frias från skyldigheten att göra den egentliga uppfostran! Men deremot: beklagansvärda lärarinnor, som skola få sig ålagdt — hvad hittills skolmännen på det mest energiska sätt från sig afvisat såsom för dem omöjligt — att ej blott ersätta utan öfverträffa föräldrarne vid barnets uppfostran! Men allra mest beklagansvärda. alla de barn — den ojämförligt största mängden, — som aldrig få någon uppfostran af pedagogiskt lärda lärarinnor! Och tänk, huru illa uppfostrade, jämförda med oss, måtte icke våra förfäder varit, t. ex. en Gustaf II Adolf och hans män, hvilkas uppfostran inträffade på en tid, då pedagogiken såsom särskild vetenskap ej ens till namnet var känd. Menniskans sgjälsförmögenheter indelar förf. (s. 26) till arten i teoretisk (af förf. ock kallad kunskapsförmåga), då själens verksamhet yttrar sig på ett föremål, hvilket hon antingen upptager i medvetandet eller fritt bildar, och om hvilket han vet någonting4; estetisk, (kallad känsloförmåga4) Sett förnimmande af själens eget tillstånd såsom angenämt eller oangenämt4, samt praktisk (kallad viljeförmåga4), då själens verksamhet yttrar sig i en bestämd riktning, antingen till det inre (beslut) eller yttre (handling, yttre vilja)k, Utan att fästa oss vid de begagnade ordalagen i öfrigt, fråga vi härvid blott: hvari skall nu lärjungen, efter dessa definitioner, finna och fatta den egentliga skilnaden mellan dessa tre slag af verksamhet? Hittills har man åtminstone trott, att bildande eller Sföränlrande af ett föremål betecknade något praktiskt, vore en handling (t. ex. göra ett par skor, bilda en arme o. s. v.). Men nej, det är teori, kunskap; bilda eller förindra föremålet nämnes deremot ej ens vid let praktiska. Å andra sidan kan det otvifrelaktigt för vanligt förstånd synas kinkigt att förvärfva kunskap om ett visst öremål (t. ex. om triangeln) i fall man j ger uppmärksamheten någon viss riktNing, nemligen just på det föremålet, — i vilket fall altså detta dock ej längre blefve. en egendomlig bestämning för den oraktiska förmågan. Och att man vid den eoretiska 4vet någontingå om föremålet, njelper ej häller, ty det lärer väl ock en!b oraktiker vid sin praktik (t. ex. läkarenD m sin. patient och dennes: sjukdova) ej)kl unna undgå. Men hvad som deremot urm le anförda definitionerna otvetydigt framvår, är att vi ej längre t. ex. få kalla kaldens diktande estetiskt, icke häller vårt skådande af t. ex. ett skådespel, men väl eremot t. ex. samvetsqval o. dyl; och i böra noga akta oss att i forskandet ap fver vårt iare tillstånd se någon sjelfkänfis edom. — Men själsförmögenheterna indelas 5. idare ock till graden, och en sådan grad) de f Ckunskapsförmågang är t ex. före. til ällning, till hvilken ock hör fantasi (s. 2, 493), som ombildar föremålen — altså: kunskapsförmågan, yttrar sig ibland i såHip ant, sam icke är kunskap; det kan man ka alla en höna, som värper vindägg! A u ropos fantasien: bland annat, som den utttar, är äfven, att den alstrar bilder förlg, tankarneg, hvarförutan dessa ofta skulle ATA UM 4 I IQ AR TR TÅ ifva Cobegripligat (s. 43). Nu äro beic repp förståne St lg ets yttringar (s. 48) och sådes det samma dn tankar; aoberatel u hå er är det, som ej kan tänkas eller be-de ripas: altså finnas ofta begrepp verk-!Nä 3a, Som ej äro möjliga — äro obegripför 3a (en ny upptäckt mot den gamla lo-åre ska regeln: a non posse ad non esse8ö! let consequentia, hvad som ej är möjt å st, kan ej häller vara verkligt). — Vid he gifvande af hvad tänkandets är, säges ma st, att det visar sig på två sätt?, idetlywe enniskan antingen gör till dess föremållhys t enskilda, genom åskådning och före-bjö illning gifna, och tliksom4 stannar inom remålet: förstånd; eller ock söker samanhang och enhet i det förra sedan säs, att förståndet visar sig verksamt I tingen — såsom —begripande, dömandel6 i er untande, hvarvid begrepp vinnasi k nom sammanfattningen af det allmänna ilPreställningen; att omdömen äro kombina) och n af två begrepp och ej få ske förr än in har fullt klara begrepp, men att först nom omdömen begrepp blifva klara; samt I vari slutledningen tjenar att upphäfva detsåso en af blott subjektivt påstående, som af 8 arje enskildt omdöme har (t. ex. omdöAR t: tranoel är tregidig font Co AR 40 ISWA