Aftonbladet – 9 november 1874, sida 2

cåskådning4 och 4föreställning, d.ä. som yttringar af kunskapsförmåga, som icke äro Stänkandet; 3) denna yttring, som stannar vid det enskilda, framträder i uppfattning af det allmänna; 4) hvarvid omdöme ej fär ske utan förutsättning af begrepp, som dock först bildas genom omdömet, 5) och utgör en förening af begrepp, men kan ske 4på grund af blotta föreställningare! Sat sapienti. Menniskan säges visa sig såsom skapelsens krona och en mikrokosm redan genom den materia, hvaraf hon består, såsom varande både fast och flytande (s. 21), — d. v. s. sådan, som hos alla organiska varelser. Att vara organisk och lefvande säges vara två egenskaper (s. 22), — hvarvid somliga af det lefvandes kännetecken uppräknas såsom lifvets, andra såsom organismens. — Momenten i en slutledning kallas öfverbegrepp och underbegrepp4, och de syllogistiska figurerna äro formlert af slutledning, modi åter sätts (s. 53, 54): m. m. m. m. Sin grundåsigt om all uppfostran har förf. uttryckt i det redan förut anförda yttrandet om dess mål: lydnad för Guds lag, hvartill barnet skall ledas genom en sådan inverkan på dess vilja, att det vänjes att alltid besluta sig för det rätta, men detta mål skall dock egentligen först stå att nå genom utbildning af karakteren. Hvad med denna egentligen förstås, får man ej veta, dock inhemtas derom så mycket, att den väl är bildbar och af yttre tvång oberoende, men till anlaget med nödvändighet bestämd, så att man, med full kännedom om en persons karakter, kan med Cosviklig säkerhet4 på förhand säga, huru han i hvarje fell skall handla (5. 3, 4, 6). Hvad blir således summan af detta? Uppfostrans mål, lydnaden för Guds lag, består i en genom uppfostran barnet bibragt dressyr, som leder derhän, att det, utan yttre impuls, spontant är verksamt på visst sätt. Det finnes i det nu refererade ingen enda sats om uppfostran, ingen regel för den samma, intet yttrande om dess resultat, — med hänsyn nämligen till barnets ledning dervid —, som icke till fullo eger sin användning på djur, vid deras tämjande och öfning, t. ex. inridning af en häst, öfning af en jagthund o. 8. v. Huru fullständigt förf. förbiser hvad man i verkligheten menar med karakteren och dess utbildning, genom uppfostran, till ett genom klar och egen insigt möjligt, af eget beslut framgående konseqvent handlingssätt — detta framträder i en af honom framstäld analogi: konstnären har att gestalta marmorn, färgen efter en evig ide eller bringa denna till sinnlig uppenbarelse genom materialet; uppfostrarens mål är att gestalta materialet (!) af den naturliga menniskan efter en evig ide (s. 17, 58). Men äfven i detalj finnas här och der anvisningar gifna, som åskådliggöra användningen af anförda allmänna regler för invänjandet och gestaltandet. Läraren säges rent af skola understödjat sinnenas utveckling; barn få ej ens leka i fred, utan lekarne skola innebära öfningar ; för att öfva känselsinnet skola ögonen förbindas (s. 32, 33, 34). Af tillitelse skall bero om lärjungen får fälla ect omdöme, och det skall ske under tillsyn s. 51), o..s. v. M. ce. o. Cman vänjet, eman öfvet, Cman tillhållet: det är de åter och ständigt återkommande förmlerna. Tänker man sig dessa anteckningar t såsom lärobok för blifvande lärarinnor, så är väl det sannolikaste, att eleverna skola stanna vid att lära dem utantill, och sålunda derpå endast förlora tid och möda; liksom sannolikt, att andra verkningar a de samma skola undanrödjas genom den faktiska beskaffenheten af er i semmariet gifven sund undervisning. Ville man deremot föreställa sig något positivt inflytande af denna pedagogik på den blifvande lärarinnan: det blefve att hon skulle tro sig ega kunskaper der hon kan duka upp ord 3 att hon skulle skapas till en olidlig småtyrann mot föräldrar och barn; samt att hon skulle ledas till bemödandet att, såsom mål för sin uppfostringsverksamhet, bilda eleverna till lillgamla, pedantiska, osjelfständiga avtomater.