Aftonbladet – 9 november 1874, sida 2

ne OA EE PR PR ON enskild natur, och det i fråga varande arbetet kan icke häller betraktas i paritet med anteckningar, gjorda t. ex. af en lärjunge, eller med ett manuskript, då det, såsom sagdt, finnes i öfvertryck, hvilket ej rimligen kan vara anordnadt af annan, än författaren sjelf. I öfrigt säger det sig sjelf, att lika litet undervisningen, som dervid begagnade läroböcker, vid ett statens läroverk få förblifva en hemlighet eller böra undfalla uppmärksamheten cAnteckningarnat framstå icke till sin fördel. Hvad plan och uppställning angår, utgöras de hufvudsakligen af en slags psykologi eller lära om menniskans andliga förmögenheter, hvartill här och der fogas strödda anmärkningar om sättet att vid uppfostran leda och utveckla dessa förmögenheter. Mot det först nämnda af denna uppställning synes intet med fog Svara att erinra: då uppfostran eller, rättare, den del af den samma, som faller inom ett läroverk, hufvudsakligen och diIrekt har till föremål de andliga förmöI genheterna, måste ock en lära om upp-I fostran grunda sig på och till utgångspunkt Itaga insigt om och redogörelse för de förmögenheter, som skola utvecklas; pedagogiken eger med nödvändighet sin förutsättning i psykologien och utgör intet lannat än en, för visst ändamål och i viss 1 riktning använd psykologi. Deremotfram, I kallar redan denna användning af psyko.llogien på uppfostran, sådan den samma i anteckningarna förefinnes, ovilkorligt en janmärkning. Denna användning, d. v. 8. den bearbetning och det utförande af psykologien, som åt denna skulle gifva karakteren af pedagogik, — denna bearbetning och detta utförande äro i anteckningarna på ett så ojämnt, fragmentariskt och ofullständigt sätt gjorda, under form af anmärkningar till de psykologiska lärosatserna, att arbetet redan genom denna del i dess anordning måste anses för sitt ändamål förfeladt : det innehåller och meddelar ej en verklig lära om uppfostran, äfven om innehållet i det meddelade i öfrigt vore i sak riktigt och på lämpligt sätt framstäldt. Det är emellertid detta sist nämnda, som, frukta vi, icke är händelsen och just i afseende derpå, som de största betänkligheterna vid anteckningarna framträda. Rikta vi först uppmärksamheten på sjelfva framställningssättet, så företer detta en sådan slapphet och oreda, att man ständigt ånyo stannar i ovisshet om, huruvida förf. saknar förmåga att korrekt fatta och uttrycka något, eller kunskap om det, han skall framställa. Detta gäller redan de ord, som begagnas, synnerligen vid vigtigare passager: just vid fixerande Jaf någontings betydelse eller vid ådagalägIgande af ett uppstäldt yrkande. Följden af att vid sådana tillfällen begagna intet sägande eller oriktiga ord är naturligen doch oundvikligen den, att lärjungen antingen icke vinner någon insigt alls om den på sådant sätt betecknade eller bevisade saken, eller ock förledes till en falsk föreställning derom. Intet är, vidare, i Canteckningarna vanligare, än att sjelfva betydelsen lemnas oafgjord af de själsförmögenheter, som omnämnas såsom föremål för framställningen, d. v. s. att det blir oförklaradt, som just skulle förklaras. Meddelas nu ock beträffande den till namnet angifna förmågan en eller annan anmärkning eller pedagogisk erinran, länder sådant lärjungen till föga fromma, då denne ej fått veta hvad det egentligen är, hvilket anmärkningarna gälla. Indelningar göras så, att det blir omöjligt att utleta, i hvilket afseende eller från hvilken synpunkt man vill uppvisa en olikhet. Sådana saknas, der de äro behöfliga, och förekomma, der ingen verklig olikhet finnes — hvarmed omöjligt blir att vinna den distinktion, som dock var indelningens ändamål och, i och med denna distinktion, en verklig insigt om, huru det ena skiljer sig från det) andra. Hvad som angifves såsom uppgift vid en förklaring eller framställning, är ofta något helt annat än det, som seder-mera blir förklaradt eller framstäldt, — ett förfarande, som måste leda lärjungen antingen till fåfänga och plågsamma bemödanden att i förklaringen finna det uppstälda problemet löst, slutande med likgiltighet eller leda vid alt sammans, eller ock till inbillningen, att hafva genom förklaringen vunnit en insigt, som denna ej gifver. Motsägelser framtitta än här och än der — och dermed är naturligen gränsen för handen för hvarje försök till be: gripande, I allmänhet sagdt finnes intet af hvad hvarje logisk lärobok noterar såsom fel i räsonnement och framställning, som ej här förekommer, mer såsom regel än såsom undantag — och jämnt upp i samma mån finnes intet möjligt att lära genom läroboken. Beträffande dernäst innehållet, visa anteckningarna en lika stor benägenhet att upptaga en hel hop, för ändamålet med dem onödiga saker — konsttermer, till ämnet ej hörande, eller rent af oriktiga uppgifter 0. 8. V. — som en öfverraskande obekantskap med betydelsen af detena eller det andra, Så vidt man, slutligen, af de magra och sparsamma pedagogiska anmärkningarna — hvilka utförligast äro egnade de lägsta själsyttringarna — kan sluta till eller få ett intryck af den åsigt om Uppfostran som genomgår det hela, är dädna fagt eller anvisning, att i och med uppfostran åstadkomma en dressyr, som, om den verkligen kunde genomföras, skulle likalg fullständigt hos barnet borttaga hvarje spår li af naturlighet, som qväfva hvarje anlag ti till sjelfyerksamhet i tänkande och hand-g lande — hvad som annars ansetts såsom v: ett hufvudändamål för uppfostran attlli framkalla. Vi sade: om den kunde ge-lar nomföras, ty lyckligtvis äro den menskliga fö naturen och de menskliga anlagen i sitt)m motstånd mot en sådan teori för starka, för att genom dess tillämpning kunng hesegras. Den närmaste anmärkningen mot förf:s åsigt i pedagogi blir dexför i sjelfva verket den, att han för den samma uppstält en omöjlig uppgift — till inhemtande för de blifvande uppfostrarinnorna. Att genomföra en detaljgranskning af canteckningarna från: nu anförda syn: ounkter, skulle vida öfverstiga en tidiings utrymme för ifrågavarande ämne ch förmodligen ej mindre dess läsares ålamod: felfri är knappt en enda ida. Men några exempel äro vi lika illiga, som skyldiga, att lemna på hvad fvan blifvit i allmänhetsaodt och till daco ja aa Rev mer