Aftonbladet – 5 november 1874, sida 3

hon utsträckte sina händer med en bedjande ktbörd, jag är så rädd; jag vågar ej bli ensam med honom, Jag har alltid vetat, att han är sträng och hård, det sade mrs Joyce redan från början; hon undrade på, hurn jag kunde vågat gifta mig med honom, men aldrig kunde jag tro honom vara så elak och grym. Jag kommer nu att bli just sådan, som jag var hos tant Deborah; ibland kändes det der, alldeles gom jag varit på väg att förlora förståndet — det var fasligt. Jag är säker, att jag skulle dött, om jag hade stannat längre, Jag hade sk underliga fantasier, kunde icke sofva om nätterna, och när jag Bof, hade jag så rysliga drömmar. Drömmar! — ni är lycklig, om ni endast har dem att oroa er öfver; för dem fins lätt bot — några droppar opium, och så sotver ni väl och har drömmar, vackrare än någonsin verkligheten kan vara. Ni borde försöka detta; jag har ofta gjort det, ej för att slippa drömmar, men tankar, värre än de. Ja, jag ming att jag en gång tog opium och hade så underliga, vackra drömmar; men är det ej farligt? Kanske, ifall ni skattar lifvet högt; jag gör icke det. Några droppar mer eller mindre — än gedan? Glömekan blir sh mycket djupare. Om Caroline Drugh kunnat ana, hvilka olycksbringande följder hennes ord skulle framkalla, hade hon månne. Icke då återtagit dem? Nästa gång Winifred kände sig nervös och oförmögen att gofva, försökte hon det föreslagna medlet och fann det ändamhlsenligt. TREDJE KAPITLET. Ruth Edgestone helsade med så mycket större nöje sin byresgäst välkommen till