Aftonbladet – 5 november 1874, sida 3

god och ädel, samt bekänna den olycksbringande rol, hon spelat i detta hem. Skulle hon uppgifva sin hämnd och tyst draga sig tillbaka såsom hans afsigt var? Han hade varit ädelsinnad, hon kunde vara det ännu mera. Men då uppstod den frågan inom henne: Hvad var det, som hade gjort hennes hjerta så vekt, att hon nu ville ställa hans heder och välfärd framför sitt föresatta mål? Icke var det sjelfförebrhelser eller medlidande med denna qvinna, som hon så grymt missledt; icke var det gudsfruktan eller hederskänsla, de hade aldrig förmått häjda henne på den väg, hon beträdt. Det var blott en känsla, som hade makt att böja henne, och denna var i Carolines förblindade, lidelsefulla själ så nära beslägtad med hat, att det ej var att undra på, att hon sjelf blifvit bedragen på dem. Under det hona lekte med det svarta banlet kring sin hals, såsom hennes vana var, 18 hon blifvit upprörd, ryckte hon så häfligt deri, att det brast och medaljongen rullade fram till Winifreds fötter. Denna apptog medaljongen och återlemnade den till Caroline, som såg på Winifred med en underlig blick och derefter i få ord meddelade -henne sitt lifs historia, likväl icke i sanna detaljer, utan i dunkla; gåtlika häntydningar, hvilka ingåfvo hennes åhörarinna den öfvertygelsen, att någon grym oförrätt blifvit tillfogad miss Drughs far a doktor Cameron, som af honom hade blifvit upptagen.från gatan, uppfostrad och hulpön. Den:fruktan, hvarmed Winifred under: senare tiden börjat betraktå honom, ökades tiofaldt, och då Caroline upprepade sin afsigt att följande dag fara, för att allrig återkomma, kände hon sig i högsta grad öfvergifven, Lemna mig icke, utbrast Winifred, i det