Aftonbladet – 5 november 1874, sida 3

mensa ENARE och sina välönskningar till den tillämnad förbindelsen, bifogade derjämto att enlig både hans egen — bruden hade hos honon tjent i ett och ett halft år troget och är ligt — och församlingens öfvertygelse kon trahenternas kärleksförbindelse vore af e ren, ädel och kristlig karakter. Sedan hr Lindblom slutat sitt anförande uppgteg brudparet och utsade hvardera, me klar och tydlig röst, ungefär följande ord Jag — — tager dig — — till min äkt hustru (man) och vill med Guds hjelp älsk: och vårda (hon: tjona) dig till lifvets slut och tili ett tecken gifver jag dig (mottage jag af dig) denna ring. Hr Lindblom ledde nu församlingen i bö) och nedkallade Guds välsignelse öfver brud paret, föreläste ett stycke ur Pauli bre till Efesierne om makars skyldigheter oc om äktenskapets djupa betydelse och stäld till de nygifta några ord at lyckönekan oc! förmaning — och så var den högtidliga ak ten slut. Dock icke alldeles: den Lundsk: sångkören lät höra flere vackra sångnum mer, bland annat ett par af Wennerberg tonskapelser öfver Davids psalmer med vackra solopartier. Ordet lemnades fritt, och pastor Fernholn från Jönköping (f. d. prost i statskyrkan frambar helsningar från församlingen der städes och påpekade med anledning af der lästa texten äktenskapets välsignelse i både lekamligt och andligt hänseende. Måölarer Andal yttrade nägra ord om tillståndet för och nu, De band,som tryckte på samvets friheten, höllo på att losgas, men det ginge långsamt. Han hade sjelf för aderton å1 sedan ingått äktenskap på detta sätt — troligen den förste som det gjort — mer då hade anledningen varit en annan än nu Då gälde ännu den lag, som vägrade en menniska äktenskaplig vigsel, om hon ej på år och dag gött till nattvarden inom statskyrkan. Han hade ej gjort detta. kunde ej göra det — och hans: val var gjordt. Nu var denna lag upphäfd, men ännu voro banden tryckande, Få se, om vi kommit mycket längre aderton är här efter. j Sammankomsten afslutades med bön och sång, sedan hr Lindblom framburit både församlingens och brudparets vägnar en varm tacksägelse till de icke-baptister, hvilka, skåsom representerande samhället, hedrat akten med sin närvaro och sitt deltagande, samt uttalat den förhoppning att intet af hvad som förefallit måtte hafva varit för dem sårande eller anstötligt. Till alt detta lägga vi nu blott, hvad vi förut någon gång sagt, att reflexionerna göra sig sjelfva, och att sakförhållandena, sådana de äro, kräfva snara åtgärder från myndigheternas sida för beredande af en utväg för bvarje hederlig svensk man eller qvinna att, utan afseende på hvilken kyrka han hör till eller om han hör till nägon kyrka, kunna ingh ett lagligen erkändt äktenskap. Vi hafva förut sagt, att enda möjligheten härtill är anvisad i den riktning, som den nyss antagna civiläktenskapslagstiftningen i Preussen gifver vid handen. Hvar och en förstår, att ett äktenskap, som afslutas inför borgerlig myndighet på srund af blott och bart borgerliga qvalifivationer, icke alls behöfver vara mindre heigt eller mera sakna den religiösa helgden ör det. De sålunda sammanvigda makarne iafva ju full frihet att sedan med hura nånga prester och huru mycken bön och ång som hälst fira sin förening och samnanflyttning. Man skall väl en gång lära sig, att det ir ovärdigt en mennicska och ovärdigt en cristen att för erhållande af en borgerlig ättighet underkasta sig en ceremoni sådan om. konfirmationen, hvilken ju fordrar och örutsätter icke blott en allmän grund at edliga bsigter, känslor och omdömen, utan vilken just pålägger banden af en särskild ekännelses egna åskådning, Eller kan det rara något att beundra och berömma, det om vi hört hafva tilldragit sig för nb en tid sedan här i landet, att en ung nan, hvilken såsom son till en baptist icke ar konfirmerad och aldrig gått till natt rarden, då han ville ingå äktenskap, drefs mot sin egen känsla attlåta konfirmera sig ? Jet låter otroligt, men det har berättats ss med anspråk på tillförlitlighet, att ehuru an inför sin kyrkoherde förklarade sig hut. udsakligen gilla baptisternes dåsigter, fast an ej slutit sig till deras samfund, och buru han sade sig hafva ovilja mot konfiriationen såsom en förpligtelse till lutherska yrkans lära, han icke desto mindre af hoom öfvertalades att underkasta stig den amma. Skälen voro dessa: då han (den nge mannen) ju i allmänhet gillade kristenomens -grundsanningar, så kunde han ju etrakta konfirmationen så — och äfven resten ville gifva henne den betydelsen — tt hon ej blefve en kyrklig bandling af spofikt luthersk art, utån af.allmänt kristlig, ch kyrkan vore nöjd med ett så der all änt bifall till hennes allmänt kristliga rundsatser. Han läste några gånger för resten, blef konfirmerad, gick till nattvaren — och blef gift. Är detta värdigt en menniska? Är det ärdigt den lutherska kyrkan? Är det värigt religionen? Det är väl genom att göra na nådesförmåner i högsta möjliga mån 11 föremål för ett fritt, otvunget val, som yrkan skall kunna befrämja sitt ändamål. e band, som knyta staten vid kyrkan, som inda de borgerliga förmånerna vid kyrkgå förpligtelser, de verka förlamande på yrkans krafter, de qväfva hennes lif, Då yrkan vaknar ur domningen, sträfvar hon : t slita banden; det gäller här hvad enl. skop sade om missionsverksamheten, att hennes inre vägen ligger något, som sträf.: ar emot alla tvångsband; det samma är nt och i åen allra högsta mening sant om rrkan sjelf. Och den kyrkans tjenare, som, wmindan hikgsar I dan pilktningan att Jansen