Aftonbladet – 5 november 1874, sida 3

VORLLPOT 1O4T. rum; i samma mån mlste äfven, vi kunna e tro annat, dessa nödfallsåtgärder tillvinn sig alla medborgares aktning och väcka de ras deltagande och med den oemotståndlig: makten af en oupphörligt växande opinions vind drifva de envisa myndigheterna att äf ven i detta stycke häfda rättens, den oskrifna gudomliga, eviga rättens fordringar oc gifva dem uttryck i en lag. Ryktet om att en ceremoni af ofvan nämnd: slag skulle vara att åskådai Bethelkapelle i måndags afton gjorde att vi med flere andr: styrde vära steg dit. Man kom in i en nedr sal, rymmande åtskilliga hundratal, unde den egentliga kapell-salen, som är belägal en trappa upp. Salen var rikligen upplys af gasläögor och lampor, och i fonden synte ett bord, smakfullt pyntadt med ljus oc lefvande blommor; pö framsidan prunkad brudparets mnamnehiffer i grönt. Saler var snart öfverfyld af deltagande vänne: och åskådare; hos flere tyckte man si; märka en viss festlighet i utstyrseln. Sam lingen gjorde intrycket af en tämligen jämn välbergad, glad och förnöjd arbetarebofolk ning, det öfvervägande antalet qvinnor, blanc dem många unga. Här och der såg mar dock ett ansigte, som bar prägeln af allvar lig och sträfsam kamp för tillvaron, Dt flesta voro medlemmar af samfundet; mar såg dock äfvon flere, gom dit ej voro att räkna; det fattades icke ens bland åskå darne medlemmar af Stockholms presterskap och tidningspress. Straxt efter kl. 7 ankom församlingens pastor, hr A, W. Lindblom, och tillkännagaf sammankomstens ändamål. Innan man skrod till den högtidliga akten, var det dock en annan församlingsangelägenhet som tog uppmärksamheten i anspråk. Det var några under veckan döpta personer, hvilka nu skulle genom bön och erhållande af brodershelsning upptagas som medlemmar i församlingen. Dessa, gom voro 5 å 6 till talet, alla qvinnor, om vi sågo rätt, uppmanades att taga plats på en af de främst stående bänkarne. Nu sjöngs en skng ur Pilgrimssångerna, hvarefter hr Lindblom frambar i bön och tacksägelse församlingens känslor med och för de nyomvände och sedan räckte sin hand till dem, den ena efter den andra, till hvar och en ställande några hjertliga ord af välkomsthelsning och förnaning, begynnande ungefär så: Jag helsar dig välkommen, kära syster, till denna aristliga församling 0. 8. V. Na infann sig emellertid brudgummen, högtidsklädd, hvita handskar och hvit halsiuk ej till förglömmandes. En vacker sång uppstämdes: Pris och lof ske dig m. m., hvilken med ackompagnoment af kammarorgel väl och vackert utfördes af en mäktig qvartett af mansoch fruntimmersröster, under ledning af den om sången inom bap tistförsamlingen högt förtjente hr OC. Lund, skräddare till yrket; mången både inom och utom baptistsamfundet, hafva vi hört berättas, har honom att tacka för mycket sf undervisning, väckelse och mecenatskap i den vägen. Då sångens toner höllo på att förklinga, inträdde pastorn, som under len samma gått ut, och ledde in i salen den krona och slöja prydda bruden, som tog lats bredvid brudgummen framför blomsterbordet. Hr Lindblom uppträdde nu och tillkännaaf att de två kontrahenterna, hvilka voro nedlemmar af församlingen och hvilkas :amn voro Gustaf Adolf Lundgren och Anna Charlotta Svensson, nu ämnade sjelfva nför den samlade menigheten, hvilken han tonade var både en representant af bapistsamfundet och af det svenska samhället, jelfva afgifva sina äktenskapliga trohetsöften och sjelfva förklara sig för äkta maar. Hr Lindblom fränsade sig sjelf alleles hvarje deltagande deruti i egenskap f en vigselförrättare. Han visade, att det cke var med lust och välbehag brudparet alde en utväg som denna att gifva sitt ktenskap något slags laglig och offentlig rägel, utan att det skedde, emedan de voro ertill tvungna och, för att begagna en stor nans i forntiden uttryck, i sitt samvete undre att förkasta hvarje annan utväg, som unde stå dem öppen att få ingå lagligt ktenskap. Förhbllandet var nämligen det, tt brudgummen aldrig hade konfirmerats nom den svenska statskyrkan, och hade Bledes lysning och vigsel på vanlig väg ör dem varit omöjliga att erhålla. Talaren illo ej nu säga nägot om deras skäl och runder, hvilka, ehuru skdant hinder ej tode i vägen, likväl af sina samveten sågo ig förhindrade att begagna kyrkans vigsel. lär vore ej. ett sådant fall. Det enda vilor, hvarunder detta brudpar skulle kunnat i vigsel i vanlig ordning, vore det, att rudgummsn skulle, tvärt emot sin öfverygelse om hvad som vore bibelns lära och ud, låta sig konfirmeras af luthersk prest eh gå till nattvarden i lutherska kyrkav. lotta, menade han, vore dock något, som n man med bestämd öfvertygelse i andliga ing icke kunde beqväma sig till, och derör hade de valt denna utväg. Den vore isst icke behaglig för dem; allra minst för ruden; ty skulle nw gällande lagar på dem illämpas, så kunde de i morgon dag af laen förständigas att flytta ifrån hvarandra. alaren visste väl, att det äfven i så falll innes en utväg för dem att ändå få sitt) ktenskap lagligen orkändt, men denna utäg vore af den art, att han nu ej derom idare ville tala. (Vi förstå att delikateson förbjöd — och det med rätta — talaren. tt vidare utpeka denna väg, hvilken, gom i nyligen omnämnt i vår tidning, tillgreps I ett par på detta sätt förenade makar om baptistsamfundet, nämligen att qvinan instämde mannen för rätta med åberoande af den paragraf som börjar: Häfdar an sin fästeqvinna etc, — en utväg, som sanning är en skandal för det svenska umhället.) Talaren meddelade derjämte, : tt han från brudparets anhöriga erhbllit!l srifvelser, hvaruti de uttryckt sitt bifall!