Aftonbladet – 2 november 1874, sida 3

Ni är mera artig och mindre uppriktig, än hvad jag förmodat, svarade Caroline kallt och utan att se upp. Hade ni sagt: Ni torde ursäkta, att jag lemnar er och Btervänder till mitt arbete, skulle jag bättre föratått er. Jag finner helt naturligt, att ni skulle vilja urdvika mig, men: att ni erbjuder er att öda bort ens fer ml nuter af er tid, för att af artighet hälla mig sällskap, detta förvånar mig, jag er. känner det, Cameren fann en dold förebråelse i hennes yttrande, och hans samvete sade honom, att den den var väl förtjenad, ty under ett helt år hade han ständigt och oförbehållsamt undvikit hepne. Hon fortfor: Det gör mig ondt, om jag misskänt er, men jag trodde att saken förhåller sig på följande sätt: i öfvertygelsen att vi fruntimmer voro ur vägen och säker att ostörd få Ha trädgårdan för er egen räkning, våsade pi er Ut; då ni af en händelso kom till den punkt, der vi möttes — ty jag tror e), att ens den skögaste utsigt i varlden kunde locka er ifrån den bana, ni valt — fann ni till er-ej ringa förskräckelse, att ni icke, såsom pi bade hoppats, var ensam. Att pi då emotstod er första ingifvelse att iter aflägsna er, detta är hvad som förvälar mig. Har jag icke rätt? Visst icke; ni har visserligen sagt sant, nen ändå icke hela sanningen. Om jag ön skat undkomma, betviflar jag, att min känla al artighet för en gäst skulle hindrat nig derifrån, Men hvad var det då sem hindrade ert tisade bok och stannade hastigt, ph Kamna gång hon på Cameron fäste en blick, jom skulle gjort de flesta menniskor förvirs rade, Min önskan att tala med era