Aftonbladet – 2 november 1874, sida 3

Vid de af skogsstyrelsen meddelade uppgifterna från jägeritjenstemännen i norra länen knyter sig ett visat sorgligtintresse: de kunna sägas vara officiella intyg derom att bäfvern namera ej har en plats inom Sveriges fauna. Till samma antagande hade visserligen mängen förut kommit, men nämnda intyg, lemnade af de män, hvilka bäst varit i tillfälle att taga reda på sakförhållandena, borttaga liksom sista skymten af förhoppning. Från alla båll samma historia: bäfver fans der och der i maanaminne, då eller då dödades den sista och sedan har ingen vidare synts till. Skulle ock den för 4—5 får sedan i Lycksele norra revir möjligen sedda bäfvern ha varit en verklighet, så var han väl att betrakta säsom den siste mohikanen., numera spärlöst försvunnen. Men, säger man, låt vara att bäfvern är atdöd på i fråga varande trakter, så är dock dermed ej bsvisadt att icke en ellsr annan kan finnas qvar i någon annan trakt af det vidsträckta Norrland. Vi svara härpå, att Norrland numera ej är det okända land, som mången i Sverige föreställer sig. Bsfast befolkning finnes inom hela skogeregionen; öfveralt i skog och vid vattendrag, äf ven de mest undangömda, färdas folk fram, än den ene, än den andre, såsom kronoskogvaktare, landtmätare, m. fl., och de ströfvande, skarpsynte lapparne, som torde ha en dryg del i bäfrarner utrotande, lemna ingen vrå outransakad. Skulle det äfven bära så till. att någon mindre Jandsträcka ena året ej trampas af mennickofot, har nog året derpå en och annan sin väg fram derstädes. På skdant sätt får man ändock till sist med säkerhet reda på de djurarter, som der hålla till. På grund härat anse vi det ingalunda rimligt att det skulle finnas qvar några ännu obemärkta bäfvertillhåll. Detta så mycket mindre, som bäfvern tillsin ofärd är en djurart, hvilken öfver måttan lätt röjer sitt hemvist. Om äfven hans håla vid vattendraget skulle undgå att bli upptäckt, så har han ingen möjlighet att dölja sina skogs göromål: hans släpvägar, han trädfällande med. sina stubbar och spänor,lemza de allra tydligaste märken. Nu må man ej inbilla sig att dylikt skulle förbises af de vana och spejande ögon, som ständigt leta efter dylika fynd, en bäfver har för stort penningvärde för att man ej skulle lägga märke till alt, som kan röja bonom, Den, som har sig bekant med hvilken noggrannhet befolkningen i de förra bäfvertrakterna kan angifva hvarest bäfverhus funnos för till exenmpel 40 år sedan, och så vidare, han tror ej längre på den sväfvande möjligheten att det i denna stund kan finnas bäfrar, om hvilka ingen vet något. Då skogsstyrelsen i sitt memorial yttrat, att det på grund af anförda uppgifter torde kunna befaras att bäfver ej längre tillhör de svenska djurslagen, har hon dragit den slutsats, hvartill de nämnda upplysningarna otvunget leda. Något förord för inrättande af särskilda fridlygningstrakter kunde icke vara befogadt, ty oberoende af alt annat, som mer eller mindre aflägset kunde tala mot en sådan åtgärd, borde raan ovilkorligen egt visshet om att bäfver verkligen fun nes på den eller de trakter, som skulle särskildt fridlysas, men all sådan visshet sak: nades, Fans det ens tillräckligt skäl att förorda den förut gällande fridlysningens utsträckning för obestämd tid? Då intet positivt intyg om bäfvers fortfarande tillvaro i landet kunnat erhållas och då tvärt om alla anledningar tala för det motsatta antagandet, får den nya fridlygningen lätt ekenet af en åtgärd, som saknar föremål. Den nya förordningen om bäfveras fullständiga fridlysande är gifven den 28 Februari 1873, men den förut i samma syfte utfärdade fridlysningen tilländalöper ej förr än den 10 Juli 1875. Hade med den nya fått anstå nära till den tid, då den gamla utgått, så skulle den redan vunna negativa vissheten kunnat bli om möjligt ännu starkare; det hade då kunnat hinna bli ännu mer afgjordt, om någon ratio legie i detta fall finnes eller alls icke finnes. Skulle: det kunna vara skäl att å nyo inplanta bäfver här i lasdet? Från allmänt ekonomisk synpunkt är det intet skäl härtill, ty efter all anledning kan han aldrig mer vinna någon utbredning att tala om. Äfven om man hyser det hoppet att skogsafverkningen i en snar framtid hvarken kan eller får drifvas så hejdlöst som nu, blir det i alla fall på de flesta håll alt för myc ket sysslande i skogar och vid vattendrag, för att ett så skyggt djur som bäfvern skulle kunna ha riktig treföad. Och hvad än värre är: han skulle säkerligen på de allra flesta ställen ha att vänta förföljelse, wen icke omvårdnad; Dessutom vore anskaffande af en ny stam ett helt kostsamt företag. Det kan då ej rimligen vara att tänka på att staten skulle befatta sig med ett sådant otacksamt experiment. Annat vore, om någon enskild, som förfogade öfver vidsträckta marker, af liebhabori, så att säga, ville göra ett försök på ett mindre område. Den en skilda skulle möjligen kunna bringa till stånd den noggranna och stränga tillsyn, som här vid lag ovilkorligen forårades. Men der bätver gkall kunna trifvas, får ej vara flottled, knappt någon skogsafverkning på nära håll; han kräfver ett hem, hvarest alla omständigheter så mycket som möjligt likna urskogarnos, Vi tillstå, att ett eiier annat försök i den vägen vore rätt intressant, men det är förenadt med stora svårigheter. Kostnadsfrågan oafsedd, hvilken nog tål att tänka på, är det mycket osäkert om bäfrarne stanna qvar, der de utsläppas, Ännu kinkigare vore det med vården. För att en sådan verkligen skall komma till stånd, fordras en husbondevilja, som riktigt förstår konsten att göra sig lydd, och dertill en vilia som hällar ut an wilia sam Stek fint och Af br ngr ng EE pr Ät mee hag