Aftonbladet – 2 november 1874, sida 3

-lzom äfven på åtskilliga ställen spår af bäf-! I verns byggnader och dammar äanu äro syn-lliga. I andra orter af länet är bäfvern deremot ej ens till namnet känd, hvilket anty-I der att den derifrån redan för lång tid tillII baka försvunnit. De trakter, der i fråga -t varande djurslag senast torde hafva föreII kommit i Norrbottens läuv, äro belägna inom numera Arjeplougs och Jockmocks revir vid -Lais elf mellan krononybygget Adolfsström Joch Laisvall samt vid Kama elf i Quickljocksåäalen. I större delen af Vesterbottens län kan ; I bätvern äfven sedan 30 år tillbaka anses i utdöd. Den sista bäfverkolonien, hvilken förefans vid Juktån i Stensele socken, gom nu tillhör Lycksele södra revir, der den unIder lång tid hade bibehållit sig, oaktadt BadIstogusträsks byamän årligen infångade några bäfrar, förstördes 1840 af främmande nybyg Igare. Emellertid förekom bäfvern, ehura ej uppehållande sig i samhälle, i nyss nämnda samt närliggande vattendrag inom socknen till inemot 1850. Vid Tärna å i Tärna kapellförsamliog fångades en bäfver ännu 1864 och vid den ofvan nämnda Laiselfvens lopp genom Lycksele norra revir lärer bäfver varit synlig för 3 å 4 år sedan. 1 Jämtlands län, der bäfver, att döma efter traditioner och ännu förefintliga lemniogar af djurets byggnader, förr synes hafva förekommit i ej ringa antal, torde åen nu ej vidare förefinnas. Den sista kända bäfverkolonien ödelades för omkring 40 är gedan, I Vemån inom Vemdalens socken och Storån eller Daramån med tillflöden i Hall!ens och Ovikens gocknar utrotades de der parvis förekommande bäfrar genom fångst med nät och ryssja vid pass 30 år tillbaka, och den sista säkra underrättelse om att bäfver i Jämtland blifvit sedd förlägger tiden härför till början af 1850-talet, ehura man för 3 å 4 år sedan vid ett vattendrag inom Offerdal trott sig finna då nyligen af bäfver fälda träd. Inom Vesternorrlands län har bäfverkoloni, enligt hvad Vetenskapsakademien upplyst, omkring å 1840 funnits i Medelpad vid Granån, men enligt jägmästarnes uppgifter är djurslaget numera hvarken i Medelpad eller södra Ångermanland till finnandes. För omkring 30 år tillbaka var bäfver emellertid ej sällsynt vid de norra Ångermanland tillhörande Gideåoch Lögstavattnen samt Svartsjö och Häggsjöbäckarne, I Lögstaån sköts dock den säsom sista qvarlefvande ansedda bäfvern för 20 är sedan, och då ingen underrättelse om detta djurslag sedermera försports från dessa orter, måste det samma treligen äfven inom detta län numera anses utödt. Vid de förhållanden, som här ofvan blifvit anförda, torde kunna befaras att bäfver ej längre tillhör de svenska djurslagen, men skogsstyrelsen får dock till åilydnad af befallningen, såsom med afseende å belägenhet, närvaron af rinnande vatten samt markens och trädslagens beskaffenhet lämpliga till fridlysningsorter uppgifva: trakten vid Laiseltven i Arjeplougs socken mellan krononybygget Adolfsström och Tnisvall; trakten omkring Kamajock norr om Quickjock; en kronotrakt vid Lycksbäcken i Lycktele södra revir, mellan byarne Siksjönäs, Norrby, Lyckselberg, Rasele och Kattisatvan; en del af Klumpvattnets renbetesfjäll i Frostvikens socken at Jämtlands län; samt delar af Lögsta och Häggsjöbäckens kro roparker i Anundsö socken och Vesternorrlands län, hvilka trakter jämväl äro belägna i närheten af de ställen, der bäfver senast anträffats. Härvid tillåter sig skogsstyrelsen fästa eders k. m:ts uppmärksamhet uppå, att, om något gagn af dylika fridlysningstrakter: skall vsra att förvänts, dels all skogsafverk-. niag derstädes torde böra inställas, enär, om ock bäfvern fordom kunde finna trefnad å trakter, der afverkning, på sätt då skedde, gerom några få man egde rum, samma för: hållande ej lärer kunna påräknas, db, såsom numera är fallet, afverkningen verkställes af stora arbetslag ofta af för orten främmande personer, hvilka ej hafva något intresso i att freda bäfrarne, dels äfven särtkild bevakning anställer, emedan den nuvarande fåtaliga skogebetjeningen med sina vidsträckta bevakningsområden omöjligen kan hinna tillse att fridlysningstrakterna lemnas ostörda, förntan hvilken till syn fridlysningen af viss trakt antagligen endast komme att blifva en ativisning, hvarest lagbrytaren med någon sannolikhet kunde uppsöka bäfrar, som då i dessa öde trakter blefvo ett lätt byte, hvilket, derest med fredningstrakters inrättande den nuvarande allmänna fridlysningen upphörde, utan svårighet kunde afyttras under den för bäfver: fångst tillåtna tiden. Med anledning häraf, och då det är ganska ovisst, huruvida någon bäfver förefinnes vare sig Å de uppgifna eller andra trakter, så framt ej djur af detta slag uppföngag i Norge, der det samma ännu lärer före komma, samt inplanteras i fredningstrakterna, och då bäfvern, om några individer deraf skulle inom landet uppehålla sig, lik väl måste vara i så obetydligt antal till finnandes, att en fortfarande allmän fridlysning af detta djurslag ej i någon afsevärd mån komme att utöfva ivflytande på befolkningens förvärfskällor, vågar skogsstyrelsen hemställa, hurnvida ej, framför inrättande af fredningstrakter, vore att föredraga utsträckande tills vidare af den med 11 Juli 1875 utgående fridlysningstiden för bäfver. Stockholm den 13 Febr. 1873. A. E, ROS, bl rem Jan oh ove intr sne BR RNA kan RA RR RR ——