Aftonbladet – 2 november 1874, sida 3

ron hade en gång gjort sig sjelf ett löfte att aldrig vända sig likgiltig bort från den värnlöse, att blifva en far för den faderlöse, en vän för den, som stod ensam i verlden. Kanske deuna unga qvinna, som föreföll så ensam stående i verlden, kunde behöfva en vän? Kanske skulle hon skänka honom sitt förtroende, om han anhölle derom? Ibland, då de varit allena, hade hon sett på honom, som om hon velat säga nägonting. Doktor Cameron kände sig nedstämd öfver att ett helt br gått förloradt, och han fattade det fasta beslutet att begagna sig af första tillfälle för att vinna hennes förtroende och erbjuda sitt vänliga leltagande. En afton, då Cameron visste att hans hustru rest bort nägra mil från staden för att göra ett besök, hvarifrån hon ej väntades hem förr än sent, och han förmodade, att miss Drugh gjort henne sällskap, gick han ut i trädgården. Han var glad öfver att få vara dor alldeles ostörd; hans tankar i ensamheten, hvilka nästan uteslutande egnades åt hans vetenskap, voro numera hans käraste RA han vapdrade således en timmes tid fram och tillbaka på vägen och utsträckte derefter promenaden under de skuggrika träden till en liten höjd, från hvilken man a en vacker utigt öfver floden. HFörsjunken i tankar och med blicken sänkt mot jorden, såg han i början icke, att en annan person redan förut fans der i närheten; men efter en stund, då han såg upp, märkte han att migg Drugh, orörlig Som en bild ogh med ryggen vänd mot hozom, stod och såg framtt den breda, lugna floden. 4 Doktor Camerons första tanke .var SH ind. in I pitt fom, der han kand ara oh Nå att få tva otgr ör deth