Aftonbladet – 30 oktober 1874, sida 2

kandlade hon på grund af ögonblickets ingifvelse, än hotande eller bannande, än smekande eller lockande med fagra löften, Var Willie egensinnig, kunde hon skratta deråt, så vida hans bäftighet ej rörde henne personligen, ja, hon berättade med en viss belåtenhet hvad han i häftigheten yttrat, liksom hade det varit ett bevis på prisvärdt tidigt förstånd, men ve honom, om hans anfall at egensinne på något vig störde henneg välbefinnande! Ingenting retade henne häftigare, än. hennes husbondes inblandning i barnets vård. Då doktorn nu inträdde, antog hon dock en vänlig och leende min och skulle gerna velat vända hela saken i skämt, för honom Var den likväl ej någonting likgiltigt, och han fordrade att höra hvad som händt. Jo, gossen bar gömt min fingerborg; den fins ingenstädes, och han har berättat bara osanningar; men det är honom så likt, när han som nu får ett anfall af envishet. James Cameron plågades af att höra sin son anklagas för osannfärdighet; han satte sig och tillsade Willie att komma till honom. I början tycktes denne vara hågad att göra motstånd, men han hade redan lärt sig att lyda sin far och kom således, ehuru långsamt. Willie, har du gömt Malloneys fingerborg ? R Willie inte gjort det, hviskade barnet, ännu spyftande. Har du icke alls haft fingerborgen? 2Nej. Doktorn blickade in i barnets ögon, i hvilka vredens tårar ännu darrade. Han kände sig förvissad att gossen talade sanning, men huru kunna bevisa detta? Hurkan ni tro, att han tagit fiogerborgon? frågade doktorn allvarligt,