Aftonbladet – 30 oktober 1874, sida 2

Sv MWERESVRPVR Sw Beer ansvarig chef, bära sina vapen öppet, ega ett på afständ igenkänneligt märke och sor-i tera under krigslagarne; men man insbg snart, att skulle dessa regler strängt tillämpas, måste de leda till högst beklagliga resultat, Nederländernas delegerade gado att förslaget, såsom det förelåge, måste medföra antingen att hans landtförsvarskrafter på ett betänkligt sätt blefve reducerade, eller ock att man blefve tvungen att älögga alla sina medborgare obligatorisk krigstjenst. Åtskilliga representanter för de smärre staterna framhöllo att deras ar m6er, emedan de åstadkommos genom konskription, vors högst begrängade, och att uppbåd i massa vore deras verkliga reserv. Den delegerade för Schweiz sade, att det stundom inträffat att folket i hang land sjelfmant gripit till vapen för att försvara sia sjelfständighet och att det vore att beklaga, om en sådan rörelse skulle betraktas såsom olaglig, derför att den egt rum utan order. Man måste erkänna betydelsen af dessa anmärkningar, så mycket mera som en af de delegerade betonade, att i stater, med mindre folkmängd och armå kan denna ringare menniskostyrka endast ersättas af fosterlandskärleken och de impulger, den kan ingifva folket, bvadan man måste noga vakta sig för alt, som på något sätt kan försvaga verkningarna af denna känsla. Samma svårigheter resto gig ock, då fråga blef om de krigförandes rättigheter med atseende på privata personer. Art. 46 i det ryska förslaget innehöll, att personer, till hörande befolknicgea i ett land, som redan blifvit taget i besittning af en fientlig styrka och hvilka personer gripa till vapen mot denna, skola öfverantvardas åt rättvisan och icke betraktas såsom krigsfångar. Af denna punkt framgick det alldeles icke, att ett försvar, som åstadkoms genom ett uppbåd i masca, af inkräktarne skulle anses såsom ett berättigadt krigföringesätt, äfven om invänarna buro tydliga tecken, som utmärkte dem såsom goldater, och för öfrigt stälde sig till efterrättelse de i det föregående nämnda bestämmelserna. Rysslands delegerade, hvilka alldeles icke voro oemottagliga för de ekäl och invändningar, som framstäldes af deras kolleger, modifierade detta härda förslag; men en af Tysklands delegerade framstälde ett annat, som skulle ha leåt derhän, att hvarjo invånare i ett land, hvilken grepe till vapen mot en inkräktare som tagit det i besittning, skulle blifva skjuten. Sir Alfred Horsford skref hem att det förslag, som denne Tysklands delegerade framstält, möttes af ett förtryt samt svar från de delegerade för Nederländerna, Belgien och Schweiz. TIntet land, sade de, skulle kunna gå in på något sådant. Väl vore det så, att någon gång en inkräktare kunde blifva nödgad att med stränghet behandla en befolkning som reste sig mot honom, och denna kunde å gin sida blifva tvungen att underkasta sig en dylik sträng behandling, emedan den icke egde styrka att försvara sig; men ingen regering skulle någonsin kunna tänka på att åt fiendens rättvisa på förhand öfverlemna män, som på det sätt grepo till vapen för sitt fosterlands försvar. Om — sade baron Lambermont—meåborgare skola offras derföre att de med fara för sina lif sökt försvara fosterjorden, så må det väl då sb vara; men låt dem icke vid foten af den påle, vid hvilken de skola skjutas, finna en artikel af ett fördrag, undertecknadt af deras egen regering, som på förhand dömer dem härtill. Da två frågorna angående de vilkor, som skulle uppfyllas af den väpnade styrkan, ntgjoråe kardinalpankterna i hela förslaget, och konferengen kunde ej komma till enighet röranda dem, De stora staterna, gom äro eller fortfarnuda skola varda organise: rade för krig och färdiga efter första gifna order att gå i fält, yrkade att regler skulle antagas, gom skullo försäkra dem om fria kommunikationsvägar, så att de raskt kunde tränga in i hjortat af en fiondes land. Så höll den prenssiske deputeraden envist fast vid ett slags teoretisk ockupation, genom en infallande bär, af ett land, hvarigenom alt militåriskt uppträdande af inbyggarne skulle betraktas som ett brott mot krigsreglerna. De mindre staterna åter, gom helt naturligt voro mest utsatta för att bli öfverfallna, vägrade genom sina representanter att gå in på att en befolkning skulle kunna ställas till ansvar liksom brottslingar derför att den gripit till vapen mot fienden, Det befans vara omöjligt att förena dessa olika intressen, och protokollet bär just vitne om, att de icke blifvit förenade. På sina ställen blef det ryska förslaget förbättradt, medan det på andra ställen lemnades alldeles ovidrördt, helt enkelt af den orsaken, att alla delegerade icke kunde antaga det, att inga fler antagliga förslag funnos. Konferensens arbete, sådant det nu i sitt ofullkomliga skick föreligger, har hänskjutits till hvar och en af de resp. regeringarna för att af dem tagas i öfvervägande, medan reglerna för militärisk krigföring stå qvar oförändrade och ingen enda stat har förlorat sin fulla handlingsfrihet.