Aftonbladet – 29 oktober 1874, sida 2

iober 1874. dödsfientliga bekännarena af Brahma och Islam? Hvad, om ej det glödande hatet mot de främmande förtryckarena, det brinnande begäret att förärifva dem ur landet och på sina fäders tren åter upphöja de gamla infödda herskarslägterna! Det indiska upp roret var ej blott, såsom engelsmännen pä-! stå, en militärrevolution, det var ett olyck ligt befrielsekrig, föråt af det indiska folket. För ledarenas ögon stod målet klart och den bästa af dem har högt uttalat det. Det var Tantia Topi, en brahmin liksom Nana Sahib och dennes vän. DE man den 15 April 1859 stälde den djertve mahratten, som genom Mön-Singhs usia förräderi kommit i engelsmännens händer, inför krigsrätten, yttrade han kallblodigt: Gör affären kort. Jag vet att I skolen döma mig till döden och jag vill ej hafva nåd. Jag dör för en stor sak. En engelsman hade då mod nog att säga sina landsmän: Till minne af denne Tantia Topi skall man ilIndien en gång resa ett monument. Den tiden är visserligen icke ännu kommen, och Nana Sahibs dystra gestalt förtjenar också ingalunda det medlidande, man måste egna Tantia Topi. Men än en gång upprepa vi den frågan: är det rådligt att afrätta den nu tillfångatagne? Under galgen förklarade Tantia Topi på det bestämdaste, utan att man af honom fordrade någon upplysning härom, att hvarken han eller Nana Sahib hade gifvit befallning om blodbadet i Cawnpore; seapoys hade icke kunnat hällas tillbaka. Dotta vitnesbörd skall väl icke kunna gagna Nana Sahib mycket; hans namn är dertill alt för oskiljaktigt förenadt med mordet på de engelska qvinnorna och barnen. Men att äfven han drefs af nationell fanatism, att äfven han handlade ifullaste öfvertygelse om det rätta i utrotningskriget mot fienderna, derom är intet tvifvel. Detta borde England bssinna och samtidigt äfven minnas, att dess egna soldater, den europeiska civilisationens förkämpar, i Indien ofta skonade hvarken qvinnor eller barn. Bland de i dag ingångna telegrammen förtjena de från Berlin en särskild uppmärksamhet. Det ena af dessa telegram rmsddelar att grefve Arnim i anseende till sjukdom blifvit förd från hospitalet till sin bostad, det andra att han, mot borgen at 100,000 thir, blifvit frigitven. De båda telegrammen motsäga icke hvarandra. Sannolikt har grefve Arnim, hvars helsotillstånd redan före häktandet icke var det bästa, blifvit till den grad angripen genom de senaste händelserna, att man slutligen mäste föra honom till hans bostad. Samma dag slutade troligen också den förberedande undersökningen, hvilken hade till följd grefve Arnims frigifvande. Som motiv för denna åtgärd anföres, enligt telegrammet, att ett fördöljande atsanninen till men för undersökningen icke längre! är att befara, Grefve Arnims tfrigifvande och motiveringen för det samma, sådan telegrammet ätergifver den, tyckas nästan tala för stt grefve Arnims uppfattning af brefvens natur varit den rätta, ehuru det å andra sidan mäste medgifvas, att der höga kautionen berättigar till en motsatt uppfattsing, så vida den icke helt enkelt utgör ett sätt för de makt hafvande att betäcka en oundviklig reträtt. I hvarje fall står hela vaken fortfarande lika dunkel och det är ännu alldeles för tidigt för Bismarcks beundrare, så väl de gamla som de nya, att lofsjunga kanslerens uppträdande i den Arnimska saken. Striden mellan statsmakten och den katolska kyrkan i Tyskland har nu äfven sträckt sig till Hessen. De lagförslag, som regeringen framlagt om kyrkans och sta. tens inbördes ställning, och som äro utarbetade med de preussiska och badiska kyrkolagarne till förebilder, hafva redan till en del blifvit behanålade af andra kammaren eller af dess utskott, och det framgår af denna behandling att kammaren vill hafva ktskilliga tillägg af skärpt beskaffenhet i lagförslagen. Till lagen om presters bildning och anställning skall läggas, att det förbjudes studenter under deras vistelse vid universitet att tillhöra något andligt seminarium, och att ingen får upptagas i en praktisk prestskola, förr än han genomgått sin universitetskurs, samt att regeringen icke får befria någon härifrån, som fått sin första undervisning i en jesuitskola. Vidare skola alla goss-seminarier stängas vid slutet af sommarferierna 1875, under det regeringen blott hade föreslagit, att de småningom skulle utdö, derigenom att inga nya lärjungar finge mottagas. Slutligen tillägges stadganden om afskedande på grund af dom och ransakning af prester, som uppmana till olydnad mot statens lagar och åtgärder, eller som genom sitt beteende lägga i dagen afsigtlig olydnad, och om kyrkopatronens och församlingens rättighet att välja prest, dä ett ledigt pastorat icke besättes inom en viss tid. Den stridbare biskop Ketteler i Mainz har i presterskapets namn protesterat mot dessa lagar, i det han stöder sig på en öfverenskommelse, som under reaktionens värsta tid, 1854, afelöts mellan regeringen och kyrkomakten, men aldrig stadfästes af landtdagen derför att den stred mot författningen. Den förklarades också 1867 all kraft och verkan förlustig. Att landtdagen icke är sinnad att fästa något afseende vid protesten finner man deraf, att andra kammaren antagit den första och vigtigaste af de nya lagarne, nämligen den om kyrkans och trossamfnndens rättsställning, och dervid fäst det förbehåll, att den icke får träda i kraft utan i förening med de andra lagarne d. v. 8 den sjelfständighet, som derigenom inrymmes, skall icke medgifvas utan erforderliga garantier mot missbruk. Man väntar, att första kammaren icke skall göra något motstånd mot lagarne, utan tvärtom påskynda deras behandling. Som ravnlutionen I dan arvantingka vann