Aftonbladet – 29 oktober 1874, sida 2

Presse, i hvilken på ett kraftigt sätt pretesteras mot det hämndbegär, hvars våldsamma yttringar i närvarande ögonblick befläcka nästan alla engelska tidningar. Den i fråga varande artikeln, hvilken i gripande ordalag förehåller engelsmännen den igrymhet, hvarmed de redan tagit hämnd för de ogerringar, mot hvilka de nu höja så högljudda rop om ny blodsutgjutelse, är af följande lydelse: I Ostindien har man fångat en kungstiger, som de britiska myndigheterna sedan sjutton år förgäfves hafva sökt. Den blodige mördaren från Cawnpore, slagtaren af hjelplösa qvinnor och späda barn, general Wheelers hycklande bödel, är fången. Kedjor omsluta nu Seruk Dhoondoo Punth, som verlden ännu har i bäfvande minne under hans hederstitel: Nana Sahib. Fängslad i maradjan BScindias i Gwalior palats ligger han, och genom England går ett vildt glädjens och hämndens skri: Nu är det indiska upprorets störste brottsling, gräsliga ste fasa, i vårt våld! Detta ursinniga jubel öfver underrättelsen om Nana Sahids tillfångatagande är lätt begripligt. Än i dag, säger Times, brusar blodet upp hos hvarje engelsman, då han tänker på dessa skräckdagar, och ingen tid, hur lång den vara mk, kan hos oss utrota den fasa och det hämndbegär, som oupplösligt äro förbundna med Nana Sahibs namn. Hur skulle det ock annorlunda kunna vara? Alt för gräsliga, alt för hjertslitande voro Seapoy-upprorets fasor, för att det engelska folket någonsin skulle kunna glömma dem. Visserligen voro lättsinnet och oförståndet hos de engelska myndigheterna i Ostindien till stor del orsaken till upproret, och väl var den rysansvärd, segrarnes hämnd, då slutligen europeisk krigskonst och tapperhet triumferade öfver det asiatiska raseriet. Tasende och åter tusende dogo i galgen, sprängdes i luften framför kanonerna eller omkommo i fängelserna. Efter Delhis fall skonade engelsmännen ej eng de späda barnen, då de utrotade Baberidernas herskarslägt. Och ändå är ogerningen i Cawnpore det dystraste bladet i det indiska upprorets hemska historia. I början af det samma förhöll sig Nana SaI hib lugn; ban låtsade sig vara engelsmänjnens vän och drack i champagne drottningens välgångsskål med dem. Upproret är en galenskap, sade han till de engelska officerarne, då de första underrättelserna om skräckdagarne i Meerut och Delhi inträffade i Cawnpore, ni äro ju alt för starka och mäktiga, för att man skulle kunna besegra er. Till och med då de infödda trupperna i Cawnpore gjorde myteri, hycklade han ännu undergifvenhet för att full ) komligt invagga den engelske befälhafvaren i säkerhet, och först då denne med sin handfull europeer dragit sig tillbaka i ett nödtorftigt förskavsadt läger, afkastade Nana JSahib masken. Etter läng strid bedrog han generalen för andra gången. Han erbjöd honom fritt aftåg, lät derpö nedsabla de vapenlösa engelsmännen, och några veckor Isenare, då Havelock, för att undsätta Lucknow, drog fram emot Cawnpore, fullbordade han sitt blodsverk genom att mörda alla de lengelska qvinnor och barn, som ännu befunno sig lefvande i hans våld. Då de engelska soldaterna kort derefter ankommo till Cawnpore och skådade ned i den djupa brunn, i hvilken de stympade li Iken bildade ett det gräsligaste kaos, då strömmade tårarna utför kinderna på de kalla, hårda veteranerna från Krim-fälttåget, och hvarje hand höjde sig till en ed om hämnd. Ännu rycker det i ansigtet på hvarje britt, som en gårg varit i Indien, då man påminner honom om Nana Sahibs togerningar, och då regeringskommissarien Cooper år 1858 skref, att ingen grymhet Imot de besegrade vore tillräcklig för att hämnas blodbadet i Cawnpore, uttalade han blott en tanke som fylde hvarje engelsmans Isjäl. På så sätt förklaras att äfven Times I vid underrättelsen om Nana Sahibs tillfånlgatagande förlorar alt lugn och ifrigt och Thätskt fordrar hans död, Väl har tigern från Cawnpore utgjutit Iströmmar af oskyldigt blod och känslolös TI gått förbi de engelska qvinnornas och barnens ännu skälfvande lik. Men alt, hvad han brutit, har blifvit hans folk tiofaldigt vedergält. Öga för öga, tand för tand! var Ide bibelfaste engelske krigsrätternas valspråk. Sedan dess ha 17 är förgått. De I mördades grafvar äro nu kanske ej mer ligenkänliga än deras, hvilka tjenat såsom I försoningsoffer. Den engelska regeringen i Ostindien har blifvit föga bättre än förr, och änny vet hon ej en gång att skydda befolkningen från hungersnöden, hvilken lik ett hotande spöke vandrar genom Hindostan. Tadlet, missnöjet med de främmande herskarena har icke förminskats, och utan att känna den allra riagaste rörelse af deltagande för Nana Sahib kan man väl fråga, om det väl vore politiskt klokt att nu, gå lång tid efter upproret, afrätta honom. Så mörka än hans gerningar voro, är det dock en absurditet att betrakta honom såsom en vanlig mördare, I Epogland talar man ännu gerna om de härliga bevis på mod, som de britiske generalerna och soldaterna lade i dagen under Seapoy-upproret. Nationell tacksamhet har väft en glänsande strålkrans kring hufvudet på dessa hbjeltar, hvilka, i strid mot en tio, tjugo gånger talrikare: fiende, mot en brännande sol och mot förhärjande sjukdomar förde Englands folk fram till seger, Edödliga lefva Öolin Campbells, Havelogks, I Outrams och Lawrences namn i deras fäderYI neslands historia och sång, Bland skotska högländernas berg tänker man med glädje Toch stolthet på den dag, då Lucknowsdödsmatta försvarare, med det sista brödstycket, den pista patronen i ränseln. ängestfullt! skådade ut från de söndersk ing myrarne efter räddning, och hura J5 plötsligt ur fjärran säckpipans skarpa toner trängde rifram och The Campbells are coming, den t gamle skotska sången ljöd, ett återlösninilgens evangelium för de hardt nära hopplös, a BAT CE EE CT KRK Hvad var det, som sporrade desse män till det yttersta, som ingöt hos dem ett nästan -l öfvermenskligt förakt för alla faror? Hvad, el om ej fosterlandskärleken. medvetandet om : att strida för det gamla Englands Bra och tl makt? För sitt folks, sitt hemlands lycka u! kämpade de, ledo de och dogo. ej Hvarje engelsman känner detta och ärar al de fallne; men knappt någon är så rättvis last han erkännar att äfven mataetindarne