Aftonbladet – 28 oktober 1874, sida 3

sar, den tyska kritiken underkastar de franske författarne, gälla deras skrifters sedlighet. De religiösa och politiska ideerna, le estetiska principerna, stilen — alt detta är dem tämligen likgiltigt, ty hvad de först nämnda angår, så har Tyskland för länge sedan upphört att hemta sina från Paris, och let öfriga anses såsom bisaker. Men tyskarne röra, såsom bekant är, anspråk på att vara uldeles specielt satta till vaktare och konrollanter öfver Recht und Redlichkeit vär i verlden och anse såsom sin skyldigret att draga ett slags intellektuell sund1etskordong rundt omkring sig för att berara den starka och oförderfvade tyska naionen mot den moraliska smitta, som utströmmar från Frankrike. Man har i detta syfte uppstält ett slags examenschema, unrefär i likhet med de frågor, som en polislomare ställer till en anklagad. Ve dem, som icke kunna genomgå denna examen; 1tan barmhertighet afkunnas öfver dem lomen, och denna dom återfaller sedan på len dömdes hela fädernesland. Utom de ämföreltevis milda uttrycken för: fall, koruption, upplösning, hvilka man städse ser örenade med Frankrikes namn, har man 10 fått en synnerligt utpräglad lust att tala mm dess ruttenhet, Benämningen faul är åh väg att tränga ut leichtsinnig, en benäming, som eljest alltid varit det till och med skolböcker förekommande epitetet till rankrikes namn. . De franska författarne iro stälda midt emellan ett medlidande, som ärmar sig förakt, och det hat, som man gnar förkroppsligandet af det onda. Redan långt före tilldragelserna år 1870 ramstäldes fransmännen i Tyskland såsom ika förderfvade både i fysiskt som moraiskt afseende. Tyska läkare hade bevisat, tt den galliska racen befann sig i fullkomig tillbakagång, att medellifslängden aftarit på ett förfärligt sätt, att ålderdomsvagheten hos denna race infann sig långt idigare än hos något annat folk, att, i föråilande till folkmängden, fallen af sjeltaord och vansinne voro långt talrikare der n annorstädes i hela Europa. Tyska filooger bevisade, att det franska språket var let tyska låpgt underlägset i afseende på arakter, rikedom och böjlighet. Till och aed sjelfva folktypen, som förr var så lifig och vacker, skulle hafva försämrats, finga nan tro de tyska etnologerne. I de tyska omaner, som skildra Parisverlden, 1 redosörelserna för offentliga festligheter, i kriikerna öfver de stora årliga konstutställungarna talas ej om annat än blaserade ch lifströtta ansigten, vissna drag o. s. v. Itt döma af dessa beskrifningar, skulle man unna tro att hela det franska folket blott jestode af hålögda spöken med bleka, af nagrade kinder, utan helsa och lifskraft. uyckligtvis har dock en tysk vetenskapsnan, dr Reich — det är icke mer än rätt tt anföra hans nationalitet, utan hvilken ans ord icke skulle haft någon auktoritet land hans landsmän — tillbakavisat dessa f nationalhatet dikterade påstöenden, 2) Zen hvarför har han icke haft någon et erföljare inom vetenskapens och kritikens ndra områden? Väl behöfligt vore det, om an det hade, ty fransmännen sjelfva förmå j försvara sig mot de anfall, som oupphörigt riktas emot dem. Hafva icke tyskarne ill och med gått så långt, att de påstå, att et icke längre finnes någon ungdom i Frankike! Hell dig, o Goethe! utropar Rihard Wagner på det apokalyptiska språk, nder hvilket han söker dölja sina i rund och botten kälkborgerligt prosaiska ler, hell dig, du som vetat förmäla Hena med Faust. det grekiska idealet med en tyska anden! Hell dig, Schiller! Du, om, full af förakt för det britiska högmoet, för Paris förförelser, valde den tyske nglingen till personifikation af den andliga ånyttfödelsen. Hvem var denne tyske ngling? Har man någonsin hört alas om en fransk eller engelsk ngling? o. s. v. Och om tillfälligtvis enne det nittonde århundradets riddare utan uktan och tadel, der deutsche Jingling, kulle få sin hvita oskuläsdrägt fläckad och fvika från dygdens stig, hvems är väl då kulden, om icke Frankrikes och det förhade Paris? Titeln på en välbekant rojan: Verdorben in Paris, upplyser tilläckligt om den djupa afgrund, som Frankko häller i beredskap för att uppsluka ina otaliga offer, äfven om man icke skulle änna den mängd böcker om det nya Baylon, hvilken den tyska bokmarknaden rbjuder (Witstock, Hans Wachenhusen . fl.) I alla dessa arbeten upprepas oupp. örligen, huru som alt i Paris är ruttet: patrarne, konsten, vetenskapen, prersen, en allmäsna meningen, folket, regeringen. Ich det är ej blott om de nu varande förällandena och dem, hvilka framgingo ur et andra kejsardömet, som denna dom gälor — det har varit så i alla tider. I alt, om utgör en del af Frankrike, ligger ett ift doldt, och alla samhällets lager, likom alla partier, äro angripna af kräftskaan. Bonapartister och radikale, ultramonaner och fritänkare, se sig alla i lika grad fverlemnade åt alla rättskaffenssjälarsförkt. Det är en formlig bannlysninz i hvilken besticklighet, sedligt förderf,skenheliget omväxla med en literatur af smuts ch blod.. De två polerna för det sociala fvet i Fiankrike äro demi-monden och örsem, försäkrar Julian Schmidt3), den yska kritikens furste, eller, såsom estetiern J. Meyer4) uttrycker samma tanke, vinstbegäret och pjutningslusten. Andra irfattare med stort anseende draga ej ibeinkande att förklara fransmännen för ett i ög grad barbariskt och blodtörstigt folk. 6 säger till exempel Libke i sin för öfigt rätt välvilliga teckning af den moderna anska konsten: Genom den galliska raons hela historia kan man spåra en ut räglad böjelse för grymhet... Hvem mines icke de sista månadernas erfaronhet, en sataniska glädjen hos viasa af de eleanta tidningarna i Paris vid tanken på de rymheter, som zouaver, turcos och ndra förkämpar för den franska civisationen skulle utöfva i Tyskland ? 8. Vv.5) Söker ni i den franska målar onsten det franska folkets idealer? säger nd die Entartung der Menschen, Erlangen, I geistigen Leben unserer Zeit, 2;