Aftonbladet – 28 oktober 1874, sida 3

Tyska omdömen om Frankrikes literatur. En kritik öfver kritiker at E. Moncey. Då Heinrich Heine för några och trettio är sedan skref att Tysklands hufvudstad är Paris, väckte denna paradox en oerhörd förbittring hos hans landsmän; och likväl ligger det en viss sanning i hans ord ännu den dag, som i dag är, och trots alt, som sedan dess har händt. Fransmännens literatur, konst och seder, deras godasidor och deras dårskaper, deras ärofulla framfarda tid så väl som deras nutid med alla dess förödmjukelser — alt detta utöfvar ännu en oemotståndlig dragningskraft på segervinnarne. Dä man strömmar samman i Sachse C:is salonger i Berlin, är det för att betrakta utställnirgen af en eller annan fransk konstnärs taflor, hvilka också i allmänhet säljas till långt högre pris än målningar från Diisseldorf eller Miinchen. De franska ope: rörna stå på alla tyska teatrars repertoir, och Sardous Fernande gafs under loppet af några få månader hundra gånger i sjelfva det nya tyska rikets hufvudstad. Franska romanförfattare, historieskrifvare och publicister läsas så mycket, att det väcker förtviflan hos deras tyska kolleger, och till och med den ursinnigaste Franzosenfresser måste, om ock med harm i sinnet, böja sig för det faktum, att alt, som hör till modets eller lyxens verld, antingen omedelbart kommer från eller ock bildas efter mönster från Paris, Ingen tidning kan underlåta att meddela korrespondensartiklar från Paris, och i de aflägsnaste tyska provinserna redogöres för en första föreställning på Opera comique eller Porte S:t Martinteatern. I så välskriftsom talspråket förekomma tuseutuls ord, talesätt och vändningar, herstade från franskan, och i synnerhet efter kriget har on sådan syndaflod af gallicismer kommit öfver Tyskland, att en författare påstätt, stt en hel komedi eller roman skulle kunna skrifvas uteslutande med de franska ord, tyskarne tillegpat sig. Alt detta rör emellertid blott den stora allmänheten, skulle man kunna irvända, och Tysklands lärde hålla sig kanske obegmittade af en så dålig anda. Ingalnunda. Man egnar ett helt lif till studier och forskningar, till exempel angående den franska me deltidsliteraturens uppkomst och källor, eller skrifver volym efter volym at biografier och kommentarier öfver Pascal, Voltaire, Diderot, Rousseau, Rabelais, Moliere, Beaumarchais o. 8, v.) Denna ifver har icke i ringaste mån blifvit afkyld af det blodiga kriget. Frankrike är nu som förr den medelpunkt, kring hvilken en stor del af Tyskland vänder sig, den sol, som upplyser det, och genom alla fördömelser och all den galla, af hvilken den tyska kritiken är genomträngd, framskimra öfveralt en hemlig afund och ett stumt medgifvande af egen underlägsenhet. Det är denna blandning af de stridigaste känslor — ovillig beundran, bat, sfundsjuka, personliga lidelser och nationalinstinkter, korteligen sagdt, alt, utom likgiltighet och opartiskhet — som vi här nedar något närmare vilja granska i deas förhållande till den moderna franska literaturen. I den stora tyska allmänhetens ögon var hela den franska literaturen under lång tid ej annat än en källa till lätta förströelser, skäsom ett glänsande och snillrikt folk kun) Dreydorff: Pascal und sein Leben, Leipzig 1870. — J. J. Vogt: Rousseaus Leben, Wien 1870. — D. F. Strauss: Voltaire, Leipzig 1870. — Arnstadt: Rabelais und sein Traite. deducation, Leipzig 1872. — Fritsche: Molicre, Studien, Danzig 1868. — Lindau: Molicre. Leinzig 1872 0. s. v.. 0.