Aftonbladet – 28 oktober 1874, sida 3

på tordertivets vag, an nagonsin Hodom ocn Gomorrha. Det är då blott helt naturligt, att, i de goda tyskarnes ögon, hela den literatur, som framgått ur ett sådant samhällstillstånd, skall vara sitt upphof lik. Det är en gång för alla afgjordt, att den franska literaturen icke kan frambringa annat än moraliskt förkastliga produkter. Julian Schmidt öppnar elden i sin Geschichte der französischen Literatur, ett för öfrigt godt arbete, i hvilket många förträff liga idger finnas förenade med åtskilliga sofismer och em tydligt framträdande partiskhet. Han utbreder sig med synnerlig glädje öfver hvad han kallar den industriella romanem, den literära produkt, som framgår af endast och allenast vinstbegär, ett fenomen, som man, ville man blott vara rättvis, nog skulle kunna återfinna lika utprägladt i alla andra land. Detta ger honom naturligtvis anledning att sysselsätta sig med de franske författarnes enskilda lif, Balzacs skulder, Lamartines slöseri och H. Beyles raffinerade sträfvanden att genom sina lasters djefvulska djup skandalisera dygdiga menniskor. Den berömde författaren till Problematische Naturen, pieng, har af den kända —SA aire Clemenceau tagit sig anledning att göra en karakteristik öfver den franska romanen i allmänhet, och i förbindelse dermed naturligtvis också öfver hela den franska nationalandan. Slutomdömet i denna artikel, som ursprungligen är skrifven för National-Zeitung 1867, men hvilken sedan blifvit upptagen i författarens samlade arbeten, går ut på, att Tyskland intill döden bör svärja krig mot Itsväfningarna af denna anda, som brutit med det sanna och det sköna, men hvars prester genomfara verldens alla delar för att så sitt usla utsäde och skörda tio-, ja, hunlrafaldig frukt. Låtom os2: vaka öfver, att icke ett korn af detta utsäde faller på len tyska jorden, och skulle det redan hafva slagit rot derstädes, så låtom oss rycka ip det med rötterna och kasta det på elen. Spielhagen åker, som man ser, fram meå let grofva artilleriet, och detta är måhända att föredraga framför ett annat sätt, som ir mera i bruk hos den tyska kritiken, då råga är om franske författare. Man erkänner deras glänsande egenskaper, deras inhet, deras lifserfarenhet, man framhåller leras lätta stil och deras förmåga att skapa sffekter — men äro icke dessa ordets konstvärer fransmän? Och hvartill tienar hela lepna yttre förfining framsmännen, om ej att dölja naturdrifternas råhet och sedernas ljupa förderf? — Hvad skulle det icke tafva kunnat blifva af denna sublima och olyckliga qvinna, om Tyskland eller Engand varit bennes barndoms vaggal utbri-: ster Wolff om George Sand i sin Geschichte les Romans. Den envishet, med hvilken tyskarne uteslutande fästa sig vid de. farliga sidorna eller dem, som betraktas såsom sådana) af le franska romanerna, har emellertid en förslaring, som i och för sig är betecknande 108. Den framgår nämligen af den rol, om många af dessa romaner — och bland lem ofta just de, hvilka varit minst utt rekommendera — hafva spelat i Tyskand. Det föregående århundradets allra slaste och tygellösaste literatur — böcker, iom för längesedan äro förbjudna eller glömda Frankrike — finner ännnv, den dag som i lag är, talrika beundrare i Tyskland och ftertryckes eller öfversättes oupphörligt. än öfversättning af Crebillon den yngres Sopha utkom i Leipzig så nyligen som 1871, ch en upplaga af Faublas har 1867 åter jutit den äran att blifva införd i etti Berin utkommande Volksbibliothek. En stor lel af de gemena och skandalösa böcker af letta. slag, som voro på modet för hundra ;r sedan och hvilka det nu för tiden är nätan omöjligt att i Paris kunna erhålla till vad pris som hälst-), säljas offentligt i 3erlin och Hamburg — lika som för öfrigt fven i London. Arbeten, som väl icke tillöra samma låga genre, men hvilka i alla ändelser ingalunda äro att rekommendera, afva gjort och göra ännu långt större lycka Tyskland än i sitt hemland. Sålunda utbfvos i Tyskland under det enda året 1844 ttioett band efterhärmniovgar efter Eugåne ues Mysteres de Paris, och samma författaes Juif Errant utkom år 1847 i sjutton lika tyska öfversättningar. Med afseende på teatern är förhållandet et samma gom med romanen. Från 1801 till 825, berättar Gädecke isin Grundriss zur teschichte åer deutschen Dichtung (Dresen 1870), voro af400i Berlin uppförda teaterjeser 120 uttryckligen angifna såsom öfverättningar från franskan, alla imitationer och lagiat oräknade, och, tillägger han, förhålandet är gedan dess nästan oförändradt. I mannaminne har man icke, skrifver J. ichmidt, öfversatt någon engelsk komedi 8 tyska, hvaremot alt, som väcker någon ppmärksamhet i Paris, genast uppföres hos s9. Härefter följer en lofsång öfver de ranska dramaturgernes talang, öfver hvars fverlägsenhet han dock tröstar sig med en arkasm: huru skulle det också vara möjigt att täfla med fransmännen? De äro födda .omedianter! — Detta är emellertid någoranda hyggligt sagdt. Värre låter det ien t Tysklands inflytelserikaste tidningar, i en ecension öfver der Pelikan (le fils du tiboyer): Ett ruttet stycke, ruttna seder, utten författare! Han höjer sig icke öfver in publik, han är icke som en lilja, hvilken kjuter upp ur afskrädeshögen, han är sjelf n del af afskrädet! Näst efter anklagelserna för osedlighet ch ruttenhet och likasom för att komlettera dem, komma anklagelserna för. juklig svaghet, slapphet och veklighet.:! Jet ena är icke bättre än det andra; ty: m än icke en sjuklig individ kan ställas ij imnbredd med en moraliskt förderfvad, a Pecht: Kunst und Kunstindustri. Pariserbriefe. I Såsom en kuriositet för bibliofiler kan anföras, att den fullständigaste samling af sådana böcker, som existerar, finnes i Bibliotheque!! j nationale i Paris. Den är icke under nägot!. vilkor tillgänglig för allmänheten och göm-; mes, innesluten i kartonger, utan titel, i några afsides stående skåp, utgörande ett slags . hemligt museum, som bär det betecknande namnet Helvetet. Till mensklighetens heder bör det anmärkas. att alt. som pornograI i