Aftonbladet – 28 oktober 1874, sida 3

är dock klart, att ett sjuxligt samhälleicke är bättre än ett förderfvadt, Det förr: går till och med sin upplösning hactigar till mötes än det senare, ty det eger mina: motståndskraft och kan icke en gång arbets sig upp till ett af dessa passionerade utbrott som gifva åtminstone ett sken af styrka å de folk, hvilka det inre förderfvet bringa till fall. . Drömmeri, melankoli, sentimentalitet är de symptom, som angifva tillvaron af dettc onda. Missnöje med sig sjelf och andra chimäriska sträfvanden, tendenser till upp studsighet mot alla lagar och band, sjeli mordslust — detta alt är de allmänn: följderna deraf. Det nästan oöfversättlig: ordet Weltschmerz har blifvit bildadt ute slutande för detta nya patologiska fenomen och det fins knappast något ord, som oftare förekommer i den nya skolans språk. Mer det egendomliga i historien är det, at! det alldeles icke är fransmännen, som äre uppfinnarne af denna de moderna samhälle nas gissel. Der Weltschmerz är af ger maniskt ursprung, och Auerbach, som spe clelt studerat detta begrepps), proklamerar Platen och Lenau, vid sidan af Byron, så som dess mest illustre representanter. Heine — i sitt första maner — och många av dra af hans landsmän hafva i hög grad skattat. till den samma. Tyskland gör såle les ingen hemlighet af, att det varit en härd för smittan, en detta dess exempel får icke vara någon ursäkt för Frankrike, ty Tysk land har nu en gång för alla lemnat detta be tänkliga stadium och vändt åter från roman tikens förvillelser, — Då nu detta kriterium på Weltschmerz väl är funnet, tillämpas let utan synnerlig urskiljning på en mängd hvarandra olika författare, och man slipper dymedelst från besväret att analy sera dem för att skilja mellan deras otaliga ina, men vigtiga skiftningar. Ien helstor bok om Chateaubriand, Lamartine, George Sand m. fl. har Kreyssig 9) skärskådat dessa författares skapelser nästan uteslutande frår Weltschmerz-synpunkten. Julian Schmidt återfinner Weltschmerz hos till och med Proudhon och sätter utan betänkande den store kommunietiske paradox-makaren i samma kategori som Renå. Då man nu härtill slutligen lägger de jämförelsevis mindre vigtiga anklagelserna för kolossal fåfänga, egoism och charlataneri, hafva vi tämligen fullständigt genom: gått det långa syndaregister, som den tyska kritiken gör gällande mot Frankrikes literatur. Hufvudsumman af det det hela blir Jå, att denna, efter sina stränga domares sätt att se, ej är annat än en förkenstlad och deklamatorisk literatur utan ianerlighet, omedelbarhet och själ. Den moderna fran ;ka civilisationens kräftsår, så väl i literatur som i politik, är frasens välde och det system af lögn, som blifvit följden deraf. Frankrike har aldrig frambragt något af lessa mäktiga svillen, som heta Homeros, Dante, Shakspeare, Schiller och Goethe, det har blott män af förtjenst i den underordnade genre, som kallas der galliska skolan, representerad af Marat, Rabelais, La Fontain,e Beranger o. s. Vv. Sädan har den tyska kritikens dom öfver Frankrike varit, och sådan är dentill stor del ännu. Men det är något högstanmärkpingsvärdt, att denna bitterhet efter kriget cke förökats, utan snarare förminskats hos lem, som äro de främste målsmännen för lenna kritik. Julian Schmidt har väl icke intagit någon vänlig ton, men mildare zänslor lysa dock fram här och der i den sista upplagan af hans historia öfver den franska literaturen (Leipzig 1873). Libke skänker den franska målarkonsten ett rättvist erkännande, och Kreyssig uppträder cke utan -värma 10) mot det inom tyska presgen ofta framträdande påståendet, att en fransman icke är istånd att tänka, och mot det betraktelsesätt, som hos den franska nationen ser blott sedlig förnedring och ruttenhet, Slutligen har äfven den bekante författaren och kritikern Paul Lindau kraftigt trädt upp 11) mot de öfverdrifter och orättvisor, hans landsmän begå, då de sätta sig till doms öfver Frankrike och dess iteratur. I (Ur Ner og Fjaerm.)