Aftonbladet – 23 oktober 1874, sida 2

STOCKHOLM den 23 Okt. Ritualismen i England. Vi hafva i vår vanliga utrikesrevy vid mer än ett tillfälle omtalat den kyrkliga rörelse i England, hvilken är känd under namn af ritualism, Dä emellertid dessa knapphändiga meddelanden, inträngda bland en mängd nyheter för dagen, säkert icke gifvit våra läsare ett fullt exakt begrepp om den i fråga varande rörelsen, begagna vi här tillfället att efter Journal des Debats meddela en särdeles intressant artikel om denna sak. Den franska tidningens artikel lyder sålunda: De religiösa frågorna, under hvarje tid vigtiga, ha i våra dagar fått en exceptionell betydelse. De oroa och sysselsätta nu nästan hela Europa. Den romerska kyrkans kamp mot statsmakten, hvilken med en oerhörd liflighet uppflammat i Tyskland, framkallar i flere stater en djupgående rörelse, och till och med de, gom striden minst nära berör, kunna icke förblifva helt och hållet likgiltiga. Man har sett med hvilken itver, kanske en smula tillgjord, de engelska protestanterne hafva tagit parti i den preussiska regeringens strid och hållit möten förl att uttrycka sitt bifall till Bismarcks kyrkliga politik. Mot dessa demonstrationer, ledda eller inspirerade af lord Russell, ochl som i sjelfva verket blott blifvit gjorda af ett fåtal öfverspända eller inbitna anglikaner, hafva katolikerae, med hertigen af Norfolk i spetsen, satt andra; de hafva för sina tyska trosförvandter uttryckt sin sympati. Helt nyligen förklarade de högtidligt, vid vallfärden till Pontigny, att romerska kyrkan kunde räkna på sina trogna undersåtars i England nit. Trots det uppseende, som striden mellan Rom och Berlin kan hafva väckt i detta land, är det icke denna religiösa fråga, som mest intresserar det. England har sedan flere år sin religiösa fråga, som debatteras i den anglikanska kyrkans sköte, ehuru den i ett hänseende, såsom vi snart skola se, står i beröring med den strid, som rasar på kontinenten: vi hafva nämnt ritualismen. Sedan några månader, säger mr Gladstone i en artikel, som Contemporary Review nyligen offentliggjort, och hvilken väckt mycket uppseende hos våra grannar, sedan nå gra månader och i synnerhet under de sista veckorna af parlamentssessionen har ordet ritualism oaflåtligt ljudit i allmänhetens öron och alldeles särskildt fäst dess uppmärksamhet. Men, frågar han sig sjelt strax i början af artikeln, hvad bör man rätteligen förstå med detta ord, som är på allas läppar? Mr Gladstone tror sig kunna gifva en trefaldig definition derpå Sålunda kan man för det första med ritualism förstå en ledsam benägenhet att gifva ritualen en öfverdrifven betydelse. För det andra kan detta ord betyda: det slags olofliga benägenhet för ceremoniner, hvilken antyder en afsigt att förändra nationalreligionens ceremoniel för att sammansmälta det med den romerska kyrkans och för att sedan, med den tysta, men ständiga,hjelpen af dessa ceremonier, införa den papistiska religionen i England. Slutligen och för det tredje kan ritualismen för hvar och en särskildt betyda, hvad han ogillar och be traktar som en öfverdrift i fråga om ceremonier. Man finner genast, att det är ritualismep, betraktad från den andra af dessa synpunkter, som är föremål för den anglikanska kyrkans, parlamentets och hela allmänhetens tankar och uppmärksamhet. Det är för att undertrycka (put down) — ordet är Disraelig — detta slags ritualism, en fruktad fiende till den bestående engelska kyrkan, som man voterade den ryktbara bill om, de kyrkliga ceremonierna, hvilken framkallade så lifliga debatter i de båda husen. Ritualismen, som kanske träffats af ett mindre hårdt slag, än dess fiender tro, uppstod icke i går. Det är redan en mängd år, sedan den infördes i den officiella kyrkan, der den samlat omkring sig ett mäktigt parti, hvars styrka och inflytande ökas för hvarje dag; det är detta parti, som man betecknar med namnet högkyrka, hvilket tenderar åt katolska kyrkans ceremonier, om också icke ännu ät dess dogmer — öt de katolska ceremonierna sådana de iakttogos i England före reformationen. Dess anhängare följa den romerska ritualen, de införa i de anglikanska kyrkorna den romerska kyrkans yttre bruk och ståt. De söka, säga deras motståndare, att under ceremoniernas mantel införa transsäbstantiationsdogmen i den anglikanska kyrkan. Men man vet med hvilken kraft denna kämpar mot nämnda äkta katolska dogm. Hvad man förebrår ritnalisterne är i sjelfva verket icke, att de vilja förhöja gudstjenstens prakt och afhjelpa den protestantiska kultens torrhet och nakenhet, utan att de söka förändra dess anda. Man måste medgifva, att dessa farhågor hos de nitiske anhängarne af den bestående kyrkan icke äro ogrundade; beviset derpå äro de alt oftare inträffande omvändelserna till katolska religionen, och en af dem, earl Ripons, har nyligen förorsakat verklig skandal i England. Det är för att häjda denna rörelse, som parlamentet nyligen antagit billen om reglerandet af den offentliga gudstjonsten (Puplic worship regulation Åct), om hvilken vi nu skola tala. Det tillkom utan tvifvel Englands primas, reverend doktor Tait, att, såsom han gjorde, taga initiativet till ett steg, bestämdt att häjda de hotande framstegen af hvad våra grannar kalla sacerdotalism och papism och mot hvilka lagstiftningen endast erbjöd otillräckliga medel till motstånd. Förgäfves hade biskoparne upprepade gånger stält för rätta prestmän, som gjort sig skyldiga till införande af för farliga ansedde nyheter. Deras bemödanden strandade dock mot svå: ENN NEN ESSENS KE Jansigtet framför honom egde endast en helt a sl an ret oh Itt få