Aftonbladet – 23 oktober 1874, sida 2

Han skrattade och skakade ur pannan sitt vågiga, bruna hår, som den friska morgon: vinden hade bragt i oordning; hans drömmande, blåa ögon strålade af ett ljus, som upplyste hela hans ansigte; med ett ord: han såg lycklig och glad ut. Huru vacker du är, Cyril! utbrast Mary hastigt med omaskerad beundran. Jag sär ger rent ut, att jag finner dig vackrare, för hvar göng jag ser dig. Han skrattade åter och såg vänligt på henne. Loford smaka alltid väl, man må säga hvad man vill. Men då jag nu nogare ser på dig, fortfor Mary, finner jag din person och klädsel alls icke presterlig: din halsduksknut sitter ju åt ena sidan. Jag förmodar, du har gjort räkning på, att jag skulle knyta den rätt. Påminner du dig, då vi voro barn, att detta alltid var min skyldighet, och huru ond jag blef, då du ej stod stilla, i synnerhet på söndagarna, då jag företräCesvis önskade, att du skulle bli fin och smakfullt klädd. Nej, jag kan aldrig påminna mig, att du var ond; du var alltid den snällaste lilla syster i hela verlden. Detta var första gången, som han kallade henne syster, men hon såg ingenting underligt häri; det var för henne blott ett nytt uttryck af öm kärlek. Mary knöt halsduken med dröjande fingrar; hon trodde nästan, att han skulle lägga armen kring hennes lif; kanske skulle han till och med böja sig ned och kyssa henne, så hade han gjort mången gång förut — hvarför icke? — voro de ej kusiner? — oeh mera, ännu mycket mera? Men Cyril begagnade sig ej at kusintitelns rättigheter; det friska, gladlynta, unga