Aftonbladet – 21 oktober 1874, sida 3

uj derigenom helt säkert betydligt minskas imen vår literatur skulle derigenom anvenlig , Ivinna i värde och allmänheten befrias ifrån at iså hög grad som nu tillfredsställa sitt läsebe hof ur en källa, hvilken blott kan rinna till förmån för ett mycket litet och föga sko Iningsvärdt intresse. Dylika fördrag skulle tläfven vara till stor båtnad för den inhem. tiska literaturen, hvilkens idkare, till följd ulaf de arvoden, som äfven måste erläggas till utländska författare, karde ha någon utsig! -latt blifva aplitade att med sin begåfning cloch sitt vetande få gagna den fosterländska ; Jodlingen, utan att riskera att svälta ihjäl på försöket. Dessutom, och framför alt synes det oss icke vara skäl, att vårtland. till uteslutande gagn för förläggareintresset. skall fortfarande intaga ställningen af et! slags barbareskstat till den öfriga bildade I verlden, utän äfven i denna fråga häfda sin I plats-som hem för ett bildadt felk. Vi talade här ofvan om vär alt för stora Joch alt för dåliga öfversättningsliteratur Joeh hafva antydt meålet att afhjelpa det I förstoämnda af dessa missförhållanden. Hvad det avdra angår, beror äfven det i vä Isentlig mån på förläggarne, och deras synd li detta hänseendo är i sjeltya verket större län de dkliga öfversättärnes, eburu det är de senare, som fått ensamma kläda skott, då nbgon gång en räfst företagits med de vanställningar, hvilka vi ibland sett ekyldra under nämh af försvenskningar. Viskola dtför vår del söka afhjelpa derna orättvisa -loch vid framtida granskningar låta hvarjom loch enom erhålla hvad honom med rätta till kommör, Ty det är, för att tala rent språk, ingenting annat än förläggarenjaggheten, som gifvit anledning till de skändligheter i öfversättningsväg, för hvilka den läsande allmänheten får betala som för godt och Ifullbaltigt arbete. Vi skola bevisa vårt Ipbatående, genom att meddela några upplysningar om det sätt, hvarpå öfversätt ningsarbeten honoreras i Sverige år 1874 efter Kristi födelse. Det vanligaste arvo: det för öfversättnisgar är för närvarande 104 12 kronor för duodeseller oktavark. Om ett ark skall öfversättas väl och ordentligt, erfordras derför, med korrekturläsningen, tre (säger: 3) dagar med en arbetstid af tio till tolf timmar om dagen. Det nämnda arvodet anse flertalet svenska förläggare vara ett anständigt honorarium för ett arbete, hvilket icke blott kräfver mycken tid, utan äfven fordrar kunskap, talang och längvarig öfning, Om någon gbng ett försök göres af öfversättaren att bekomma ett något högre arvode, erbållas icke sällan skdana svar zom detta: Fru N. N. och fröken X.,som äro ofantligt skickliga öfversättarinner, hafva erbjudit sig att öfveraätta så mycket som hälst för 7 kronor 50 öre arket. Det är således en verklig grace, då en förläggare betalar 10 kronor för arket. Sanningen fordrar härvid det erkännande, att mindre än 7 kronor 50 öre icke vanligen bjudes och att det finnes en och annan förläggare, som för kinkigare saker betalar 15, ja, till och med 20 kronor arket. Till dessa usla arvoden Kommer ytterligare, att öfversättaren nästan aldrig erhåller rättighet till ersättning för möjligen blifvande upplagor, ehuru på hans arbete i väsentlig män baror verkets framgång. Vi fråga: hvem är, under dessa förhållanden, orsaken till den ömkliga beskaffenheten af vår öfversättningsliteratur? Hvem bör väl ansvaret derför i främsta rummet drabba, om icke förläggaren? Ty hur skall han kunna göra anspråk på att få skickliga och insigtsfolla personer att verkställa arbeten, som stadsbud, om det stode i deras förmåga att göra dem, säkert icke skulle vilja till samma pris verkställa? Denna njugghet eller oförmåga att bedöma en literär verksamhets värde, har också haft till följd, att, med få undantag, dugliga literatörer sky att öfversätta för förläggare, De beklagansvärda personer åter, som af en eller annan anledning och till de usla pris, som de erbälla, mäste arbeta åt dem, äro vanligen alldeles odugliga för literär verksamhet, eller också måste de för att kunna lifnära sig under den tid, de verkställa arbetet, hafsa och skynda på ett sätt, som utesluter möjligheten af ett godt resultat. Till afhjelpande af detta onda känna vi icke något annat medel än en skoningslös kritik, hvilken icke blott låter den olyckliga negern schavottera, utan äfven patronen, som begagnat sig af omständigheterna att tvinga honom till ett arbete, der lönen står i ett så orimligt förhållande till mödan. Som vi förut hafva sagt, skola vi göra hvad i vår förmåga står att afböja detta missförhbllande och icke af några konsiderationer låta afhälla o3s från att medverka till de skandalösa öfversättningarnas utrotande. Vi öfvergå nu till det opus, hvars eländiga beskaffenhet närmast föranledt ofvanstående reflexioner. Hvad sjelfva originalet angår, skola vi fatta oss mycket kort om det samma, Det utgör en vanlig fransk lånbiblioteksroman, full af s, k. spännande situationer, hvarken bättre eller gämre än tusentals andra af samma skrot och korn. Dess förnämsta egenskap är en lätt, stundom elegant franska, som undanskymmer och försonar mycket af innehållets torftighet. För öfrigt skulle vår literatur oändligt väl kunnat undvara hela denna roman, och vi tro icke, att hr förläggaren kan anföra en enda lucka, som fylles genom detta arbete. Alira mingt kan bokens värdefullaste egenskap: dess lätta, behagligal form, anföras som skäl för dess utgifvande. Ty om någonsin en bok blifvit förderfvad genom öfversättningen, så är det väl denna. ) I stället för lätt har stilen blifvit blytung, och dialogernas parisiska tournure har blifvit förvandlad till något vidunderligt trögt ochåldrigt,somnärmast påminner om formuleringen af frågorna och. svaren i Lindbloms katekes, vördnadsvärd åminnelse. För öfrigt är det icke Gaboriau, man läser, utan en helt ny förf., till den grad har den stac-). kars karlen blitvit korrigerad och förbättrad. Han har lidit ett verkligt tukthusstraff, Ty värr har han dock icke blifvit trefligare derigenom, starare tvärtom. Till lessa estetiska och moraliska förbättringar kommer dessutom en massa nyheter och förändringar, vällade genom en exceptionell okunnighet i franska språket. Ty de rader, ler icke fel och oegentligheter blifvit besängna, torde snart vara räknade. Detta, förening med en korrekturbehandling, som ir unik i sitt slag, och en originalitet med Mseende på interpunktionen, hvilken gör en rästan hufvudyr, har bildat ett helt, hvars notstycke är omöjligt inom någon annan iteratur än den svenska. Man häpnar öfrer det mod, som upphofven till detta verk agt i dagen, och man lyckönskar Gaboriau utt icke längre tillhöra denna verld af liteär roflystnad och okunnighet. Sannolikt har mer än en hjertligt skratat åt bokens vidunderliga titel: Den förylda ligan. Redan denna snillrika öfverättning af bokens verkliga titel: La clique lorge, skulle vara tillräcklig att karakteriera hela arten och beskaffenheten af öfersättningen, och det är i sanning psykoogiskt underbart, att man kan Jåta trycka n så vild galenskap. Titelns vidunderligwet står emellertid i den intimaste rapport ned alt: det öfriga, Redan första sidan rimlav af Avimlighater Ktt hug abilluneg må IA ft. jr bt HR Dk Rn NS