Aftonbladet – 21 oktober 1874, sida 3

LITTERATUR-TIDNING. Den förgylda ligan af Gaboriau. Öfversättning — Pemibibliotek för svenske allmogen Finland. Den förgylda ligan. Berättelse af Emil Gaboriau, Öfversättning efter sjett framska originalupplagan af Am. d Frese. — (Stockholm 1874, Oscar I Lamms förlag.). Då vi för någon tid sedan skärskådad beskaffenheten af den öfversättning, i hvil ken en stor mästares arbete blifvit så van stäldt och illa behandladt, förbundo vi os att snart framlägga bevis för, att denn: dåliga öfversättning icke vore ensam i sit slag, att den icke blott hade sina likar uselhet, utan till och med blifvit öfverträf fad. Vi skola i dag prestera detta bevi genom att framdraga i ljuset den öfversätt ningsskandal,. hvilken under ofvanståend titel blifvit utsläppt i bokmarknaden, de eländet gör anspråk ph ett pris af ick mindre än tre kronor. Vi känna ej, om af fären krönts med framgång, men det vet: vi, att stort sämre kunde icke penninga användas. Vi hoppas emellertid, att ick många nappat på kroken, och att machver ket skall få stanna qvar på bokhandelshyl lorna, der den med väldiga affischstilar snedt öfver omslaget tryckta titeln bör på ett i ögonen fallande sätt påminna ung: bokhandelskommiser om faran att utan literä! smak, bildning och urskilning börja att syssle med en verksamhet, vid hvilkens utöfvande det inom förläggarverlden så prisade väder kornet utgör ett mycket dåligt palliativ för de nämnda egenskaperna, Innan vi öfvergå till en närmare granskning af ifrågavarande öfversättningsmissfoster, skola vi emellertid begagna tillfället att yttra några ord om on del förhållanden, som stå i samband med vår alt för stora och alt för dåliga öfver sättningsliteratur. Med alt erkännande af nödvändigheten, att främmande arbeten af värde; synnerligast då de fylla en lucka i den inhemska produktionen, införlifvas med vår literatur, måste vi dock inlägga en bestämd protest mot den uppsjö af utländska dussinarbeten, varmed ett ohejdadt spekulationsraseri öfversvämmar vår bokmarknad, Det är klart, stt ett sädant förhållande måste menligt nverka på originalproduktionen, hvilken lerigenom hålles nere. Ty det är naturigt, att ett originalarbete alltid måste beinga ett vida högre literärt honerarium in en öfversättning, och att derför förläg: varen hälst förskaffar sig utländska arbeen, på hvilka han, trots det billigare bokkdspriset, dock har en vida större förtjenst. Med de öfversättningsarvoden, som nu i ulmänhet betälas, går det också an attför. ägga nära nog hvad skräp som hälst, eme:lan man alltid har utsigt få omkostnaderna ör tryck och: papper ersatta. I de flesta all blifver också vinst, stundom icke så betydlig. Just den ständiga steeplechase, som eger rfum mellan hrr förläggare på srundvalen af bokanmälningarna i Athene: om, i Bevue des Deux Mondes, Europa och ndra utländska tidskrifter, torde få utgöra tt bevis för sanningen af nämnda påstå nde. Något verkligt urval, någon egent ig granskning huruvida den eller den-utuffade boken verkligen förtjenar att öfverättas, kommer väl sällan eller aldrig i råga. De uselheter, som i så väldiga mas: or utkolporteras under mer eller mindre afflande titlar, tyckas Btminstone utgöra tt bevis härför, Villman emellertid påstå,