Aftonbladet – 21 oktober 1874, sida 2

efter de sista orden, hvilka helt sakta framhviskats, Caroline tystnade. Ja, det är slutet på berättelsen, svarade hon vårdslöst; hvad som återstår, är endast den fängslade mannens känsloutbrott, då han finner sig förrådd. Icke sörjer han för sig sjelf, ty för honom är lifvet mera fasaväckande än döden, icke häller för sitt barn, hvilket, ehuru oskyldigt, måste lida för sin fars brott; han sörjer öfver sin angifvare och det långa lif, som denna enda handling har förhärjat — det lif hvilket, det må blifva huru stort, gagneligt och ärorikt som hälst, aldrig kan blifva lyckligt.. Och triumferande i den, tanken, att stunden för hennes hämnd var kommen, lade Caroline Drugh i den till undergång dömde mannens mun den förbannelse, hon: sjelf nedkallat öfver sin fars angifvare: sviket förtroende, förstörd frid, skuggan af det förflutna trängande sig mellan honorå och hvarje jordisk förhoppning, tills han slutligen stär ensam och med krossadt hjertas. Och är detta alt? frågade Winifred åter. Hvad blef då af den unge mannen ? Det förmäler ej berättelsen. Han förmodas hafva gått ut i verlden, med välsignelse öfver sitt lif, men förbannelse öfver sin själ. öv Jag förstår icke. Än barnet? Berättelsen är slut. Skola vi icke gå in? Det börjar bli kyligt. Ja, det är riktigt kallt, sade Winifred ryste. Hon och miss Drugh följdes åt n Doktor Cameron steg ej upp; han ej ens rörde sig. Ännu en stund satt han lika orörlig; derefter vandrade han mekaniskt ned under de sknuggrika träden. Då han senare Återkom in i salongen, voro hans läppar bleka, och ett djupt veck i hans