Aftonbladet – 19 oktober 1874, sida 3

mansson i titolrolen, Denna utmärkta skådespelerska, som, använd på sin rätta plats, at naturen eger till sitt förfogande så vackra gåfvor, att näppeligen någon bland den dramatiska scenens artister eger dem i lika grad, har dock icke något stort område, och Markisinnans rol faller tydligen icke derinom, Fru Kinmansson gifver nämligen en så naturligt enkel och borgerligt aktningsvärd bild af fru Lebrouil, den ömma modren, sin omgifnings välgörarinna, att der icke blifver något utrymme qvar ens för föreställningen om att hon kuniat uppträda under en sjelftagen markisinnetitel, Publiken är derför fördig att förklara de forna felsteg, som tillvitas henne, för osanning. Der borde väl dock i hennes figur och hållning finnas något, som, ehuru det icke finge väcka någon misstanke om hennes föregående lif, dock ej i allo motsade den, Vi vilja taga ett enda oxompel. Den ödmjukhet, med hvilken fru Lebreuil uppträder inför Mariac, vitnet till hennes forxa för villelser, borde väl väcka btanken af någon i henneg inre pågående strid med en hog henne högst förklarlig blygsel eller stolthet, men hos fru Kinmansson synes denna ödmjukhet så naturlig, som skulle den ingen ting kosta. Att hon deremot i de hjertliga momenten af sitt parti är ädel och förträfflig behöfver knappast nämnas, De allvarligare rolerna, utom hennes, utföras af hr Elmlund med ett vackert lagom och af fröken Lindqvist med mycken kängla, dock ej alltid fri från ett litet spår af afftektation. De muntrare partierna, kr Mariac med fru, äro mera att göra af, som man säger. Hr Fredriksson bar i den förra funnit ett tacksamt fält för sin utmärkta förmåga i den pointerade dialogen, hvaremot hans ät börder, särdeles när de skola uttrycka he