Aftonbladet – 16 oktober 1874, sida 3

gest, 1 s på några ställen, ledde icke till annat cenltat än det storlåtiga stället i det italjenska manifestet till Internationales kor gress i Bruxelles, der det hette: Vi vilja ingenting annat berätta om de nyaste rörelserna, än att små band visa sig i Apu: lien och trakten omkring Rom. De ynglin gar, af hvilka de bestå, utgöras af proletärer; de äro början till en stor folkuppresning i Italien!s — Resten af detta stolta dokument, hvari det anmäldes, att Internationale i Italien icke skulle bli representerad på kongressen, emedan ingen grupp af det ofantliga (!) hemliga sällskapet var häågad att umbära någon enda af sina medlemmar, hvilka i morgon med vapen i hand Enotna göra vår sak stor tjenst, och att sällskapet till följd af regeringsförbudet hade ändrat karakter och organiserat sig såsom en ofantlig (!) sammansvärjning o. 3. v., är bekant från annat håll. Skulle man tro. endast minsta delen af hvad göm stod i detta manifest, så vore Italien för ögotblicket en vulkan, färdig till utbrott; men helg dess innehåll är lika långt från sanningen som historien om de beväpnade banden i trakten omkring Rom; ty till dato har intet sådant visat sig, och de, som husera annanstädes, äro vanliga röfvareband, hvilka kanske ej en gång ha begrepp om hvad Internationale är, Det fins blott föga skäl att frukta, att Internationale skall ha bättre framgång under sin nyare organisationsform, den ofantliga sammansvärjningeng, än under den gamla. Sammansvärjningar ligga obestridligen i italienarnes lynne, och intet lands historia, om icke möjligen Spaniens, kan uppvisa flere af politisk karakter, ieke häller nägot samhälle flere af social. Röfvareband och camorror äro hemmastadda i Italien mer än annanstädes, men till och med om det skulle finnas ett större procentantal samhällsbekämpare här än i något annat land, är likväl faran, att de skola få öfvermakt, mycket mindre. I det af naturen gå välsignade landet, der man knappt vet af köld och svält, är fattigdomens betryck icke så känbart att det, praktiskt taget, kan förorsaka någon uppresning af betydenhet. och för att mottaga den teoretiska socialismens lärdomar är den stora massan af befolkningen icke nog bildad och skall sannolikt icke häller bli det, innan dessa teorier för länge sedan äro döda. -Ingenstädes ha så få arbetsinställningar förefallit under de förflutua åren som i Italien. Internationale kan derför gerna göra sig det sicilianska röfvareväsendet till godo, men i sjelfva verket är det en följd, icke af nya sociala id6er, utan af gamla samhällsförhållanden, och dess fortvaro kan blott vara beroende aåflagskipningens utveckling. Det är en administrativ, icke en allmän social fråga,och endast om det kommer att begagnas af det enda nu var rande statsfiendtliga partiet, de klerikala, skall det kunna få praktisk politisk betydelse. Tills vidare har det derför icke det allrä minsta att betyda, om också ett eller anpat röfvareband på Sicilien, såsom händelsen var en gång på försommaren, utfärdar en uppmaning med hänvisning till de antika tiderna och de italienska folkens strider mot Rom, samt med internationala tillsatser om fattigdomens strid mot rikedomen, arbetets mot kapitalet; det är teatralisk deklamation, den allmänna italienska skötesynden och ingenting annat. Just i dessa dagar kommer accisrätten i Ravenna att afkunna dom i ett mål, som är rätt upplygande för förhållandena i detta afseende. Det gäller tjugutre skurkar, hvilka från 1865 till 1871, således i hela sex år, terroriserade Ravenna med penningutpressningar, hot och mord, utan att man kande få bugt på dem, Da hade förstått injaga en sådan skräck hos befolkningen, att de hade helt och hållet stoppat till munnen på henne. Ingen vågade, icke ens om han hade varit vitne till en yäldsbragd eller på annat sätt kände missdädaren, angifva honom. Till slut öfverlistade polisen några af bofvarne, och det lyckades att få dem öfverbevizade och sakfälde; men längre in i sammanhanget förmådde polisen icke tränga, och många brott förblefvo ostraffade. Slutligen infann sig en dag en bror till en af de dömde och erbjöd sig till följd af samvetsqval att uppdaga hela sammanhanget, för att, såsom han sade, icke åt sin ende son efterlemna ett vanärande arf. Han bekände, att bandet de första åren hade arbetat på att organisera sig och förskaffa sig ett terroristiskt herravälde öfver staden, och att det deretter föröfvat brotten fullkomligt planmässigt; att det hade haft ett slags styrelse eller blodsdomstol; hvars medlemsantal efter hand ökades till mer än tolf. När någon blef dömd till döden af denna, skedde det på sammankomster, som höllos i en osteria och sedermera i ett rum hos en af de edsvurne. De fleste af dessa hade sina särskilda. öknamn, såsom den lame, den snabbe, mjölsäcken och dylikt. Stutttom verkstälde en, men oftast flere, blodsdomarne. Det var folk med de mest olika yrken, jordegare, handlande, handtverkare. Morden gälde personer, som i blodsdomstolens tanke hade gjort sig skyldiga till en orättvisa; t. ex. tjenstemän, eller andre, som kunde bli farlige för bandet. En gång mördades två af blodsdomstolens egna medlemmar, hvilka hade fallenhet att sqvallra ur skolan, när. de voro åruckne. Från Mars till Augusti 1870 mördades fem personer, i April och Maj 1871 tre och eljest ständigt en och annan, på det att skräckväldet icke skulle försvagas och befolkningen bli för modig. Detta tillstånd är den socialistiska laglöshetens eller, om man så vill, lagkränkningens; det har alldeles intet att skaffa med jämnlikhet och frihet, Det är den urgamla medeltids-laglösheten, der den enskilde individen frigör sig från lagen för att förskaffa sig förökad makt att tyrannisera —