Aftonbladet – 16 oktober 1874, sida 3

hennes make: i deras motvilja för sqvaller hos henne var emellertid grunden endas en stor likgiltighet för menniskor, hvilker gjorde, att hon icke på något sätt intres serade sig för deras angelägenheter. Lifvets verklighet, dess glädje och sorger, dess pröfningar och frestelser tänkte hon aldrig på; de tröttade henne. Winifreds själ var ett kaos af oklara bilder och orediga käns lor, åt hvilka hon aldrig gaf form och färg. af växlande intryck, förflyktigade redan innan hon hunnit fatta dem och kläda dem i ord. Med den skarpsinnighet, som fine hos personer, hvilka föra ett tänkande lif gissade Caroline sig till något af hvad som arbetade inom denna svaga, känsliga nat och fattade en eller annan mening i hennes osäkra och osammanhängande tal. Caroline svarade i samma anda; talade om musik och dess verkan pb sinnena, snarare än på sjä len, om nöjet af ett sysslolöst lif, om njut ningen af att med slutna ögon och hän derna i kors lyssna till vindens Sus, känna golens värme, inandas blommornas vällukt, höra en ljuf melodi, Hon talade med låg röst, Ingnt och vackert, välljndet i hennes röst ökade trollmakten af hennes ord. Wi nifred förstod henne och kunde följa hennes tankegång. Min mor skref vers, sade. Winifred ef ter en kort tystnad ömse sidor. Jag har läst det. Jag föreställer mig att hon mäste hafva känt det samma, som jag ibland känner, ehuru jag icke kan tolka mina känslor i ord. Under det hon talade, lyfte hor långsam! sina ögon mot den djupblå himmelen, öf ver hvilken lätta, ljusa skyar åväfvade. Hennes yttrande hade icke något egent ligt samband med det ämne, hvarom Caro