Aftonbladet – 16 oktober 1874, sida 3

sen gamt förhållandet mellan stat och kyrka; men hvad har der faktiskt gjort för att lösa dem — endast litet) ty den har saknat hvad som är nödvändigt, om i silmänhet någotiting skall uträttas, en duglig 2nistöre, understödd af en kraftig majoritet. Den har sedan 8 1869, för att icke g längre tillbaka i tiden, varit uppfyld af smb, inre partitvister, och om man icke har gått framåt så, som man borde, så delar den fullkomligt skulden derför med vänstern. Under Lanzag ministere, hvilken störtade och efterträdde Menabreas, var det en liflig strid mellan desså båda högerfraktioner; tillfällen till försoning erbjödö sig väl ingen större och värdigare än enhetgoch nationalitetssakens senaste seger genom eröfringen af Rom — men man lemnade dem obegagnade och fortfar ätt vara osams. Så röstade Minghettis parti mot LanZa-Sellas ministire och tvang den att afgå; derige: nom blef försoningen ävnu svårare. Under debatten om icke inregistrerade handlingars ogiltighet under den senasto sessionen slöt man sig likväl till sammans; men efter den olyckliga omröstningen, detta finansväsendets Movara, såsom Sella kallade den, skildes man åter, och den korta enigheten bar ingen annan frukt än det toma pratet om önskvärdheten af en försoning mellan Minghetti och Sella. Och nu ändtligen, då venstern samlar sig för att verka vid de kommunala valen, hvad gör då högern? -Intet; i flere bland dess kretsar hör man till och med, att två eller flere högerkandidater stå mot hvarandra, så att det väl icke är omöjligt, att venstern en dag kommer som räfven i fabeln och tagor innehållet af ostro nen samt låter högern behölla skalen. Det skulle åtminstone icke vara annat än väl förtjent. Man måste under dessa omständigheter ha litet öfverseende med regeringen, derför att hon är retlig, nervös och böjd för alt se syner, der kanske alldeles ingenting är att se. Jag syftar på arresteringen af deltagarne i det hemliga mötet i Villa Rufi vid Rimini. Som bekant är, blefvo vid detta tillfälle tjuguåtta republikaner häktade, och då nägra dagar derefter ettinternationalfstisktiupplopp utbröt påsamma trakt, var regeringen icke långt från att tro, att det var en hel, vidt utgrenad revolution, som hon hade varit nog lycklig att i tid upptäcka och förqväfva. Nu tyckes likväl alt sammans ha varit ett much ado about nothing, en spöksyn utan spöke; ja regeringens värsta motståndare beskylla henne till och med att sjelf ha satt komedien i scen för att kunna gå några vissa personer på lifvet. Utan att på ringasto sätt antaga något sådant, kan man dock blott beklaga, att regeringen vid detta tillfälle gick till väga med en stränghet och skoningslöshet, som kunde vara mer på sin plats ifråga om andras förhållanden. De arresterade republikanerne fördes t. ex. fjättrade med handbojor två och två såsom de värsta brotts lingar till cellfängelsot i Perugia, och bland dem funnos sådana män som Roms triumvir från 1849, Aurelio Satfi, Federigo Commandipvi, som till följd af nationelta sympatier satt tolf år i Paglisnofängelset under påfveväldet, grefve L. Marini, dr Ravagli samt andre kände och duglige män. Det hade onekligen passat bättre för ett österrikiskt eller påfligt herravälde än för det liberalt italienska, gom, huru mycket det än stundom vill betrakta republikanerne såsom arffiender, dock har-dem, att täcka för mycket. Och om det är något, som skall göra de republikanska idsalisterne, af hvilka det obestridligen finnes en stor mängd i Itslien säsom öfveralt i Europa, till praktiskt konspirerande statsfiender, så är det en misstänksam och tyranniskt skoningslös åtgärd at den nuvarande monarkiska regeringen, hurna nationell denna än kan vara, De italienska republikanerne äro icke af naturen den nuvarande statens fiender. Ingen har villigare än de räckt hjelpsam hand vid dezs upprättande. Mazzini, Roms tribun, som lefde och dog såsom republikan, skrefår 1847 till Carl Albert, den dåvarande konungen at Sardinien: Förena Italien, vårt fädernesland, famna i er kärlek tjugufyra millionsr italienare, era bröder; den landsförviste Garibaldi erbjöd samme konung sin hjelp, ehuru denne hade dömt honom. fill döden. År 1859 tjenade han såsom kungl. piemontesisk general, och i Maj 1860 började han de tusens fälttåg under ropet: Italien och Victor Emanuel! Italiens enhet var då republikanernes syftemål — do ville ha en italiensk stat, och de ha icke förändrat sinnelag sedermera. Det behöfdes blott, att ett klerikalt eller bourbonistiskt reaktionseller ett internationelt statsupplösningsförsök gjordes, med nbgon utsigt till frameång, så skulle man nog få se dem åter sammansluta sig omkring den monarkiska regeringen, till och med om hon straxt förut hade hållit dem fängslade sksom brottglingar. Republikanerne äro: icke den nuvarande italienska statens fiender; först om de förstnämnde utplåna enheten och de senare friheten från baneret, ekola de bli det. Den stundande ransakningen skall sannolikt bevisa, att republikanernes möte i Villa Rufi ingenting hade att skaffa med det nästan löjliga internationala revolutionsförsök, som gjordes af ett band af tt femtiotal personer, hvilka natten mellan den 7 och 8 Angusti tågade nt från Imola mot Bologna för att bemäktiga sig denna stad. Några få karabiniorer voro i stånd att skingra hopen och häkta mer än hälften, mest ynglingar mellan 18 och 20 år, hvilka till sammans befanno sig i besittning af. aderton lire och några centimer, en passande kassatillgång för en international arm6. Rörelsen, som i sig sjelf ingenting hade att betyda, gaf regeringen en välkommen anledning att upplösa de särskilda internationalföreningar, som funnos här och der. De små demonstrationer, som af denna anledning tillstälRESO NR TKR RN