Aftonbladet – 16 oktober 1874, sida 3

ine sist hade talat, men det var liksom ett genljud deraf. Jag har aldrig sett min mor, sade Caroline; hon dog, d5 hon gaf mig litvet. Ja, då hon gaf wig lifvet, upprepade Winifred sakta, liksowr talade hon till sig sjelf. Hon utsträckte sina armar efter mig, men då sköterskan lade mig i dem, var hon död. Men jag saknade henne icke; min far var för mig alt, -hväd how skulle kunnat vara. Jag behöfde ingen annan kärlek än hans, han var så gods, fortfor Caroline. sAck, ja — så god, ljöd Winifreds röst, lik ett eko; han nekade mig aldrig något och sade, att hela hans bemödande gick ut på att göra mig rik och derigenorr äfven lycklig. , Och då jag blef gammal nog för att rätt kunna värdera hans kärlek, rycktes han ifrån mig gexom en ryslig död. Jä, i gannitg Yyslig hviskade Winifred, då hon i sitt. minne bterkallade sin färs dödsdag med all dvss sorg och fasa. Caroline fortfor: Och än kom jag i händerna på en tant, hvilken hatade mig, ehuru hon af barmhörtighet gaf mig mitt uppe hälle. Ja, jag tror att tant Deborah hatade mig. Hon talade alltid, som om hon hade tagit mig till sig blott af barmhertighet, emedan jag var fattig och ej hade några anhöriga, och på sjelfva min bröllopsdag sade hon, ått James gift sig med mig blott af barmbertighet. Men hur kunde ni yeta alt detta? . Hvilket alt? Mitt lifs historia och om mina föräldrar och tant Deborah ? Det var mitt eget lifs öden, jag berättade er. (Forts.)