Aftonbladet – 12 oktober 1874, sida 3

Det är högst eget, att jag aldrig har hört er sjunga någon skotsk ballad, yttrade hon, då Caroline tystnade, sedan hon för andra gången, efter lifiga dakaporop, sjungit en vild, irländsk melodi; och likväl äro många af dem B. Vackra,s Innar Paroline hunnit Svara, kom en ljudelig knackning på porten mrs Ueigh att spritta till. Eo visit och så sent! utvrast hon. Utan tvifvel Charlie Hartwell eller mr Thornton, men jag kan verkligen icke emottaga någon af dem. Miriam hade skyndat till fönstret och tittade ut vid kanten af gardinen. Nej, tant, der står en vagn. Jag kan icke precist säga, men jag tror, att det är doktor Camerons. Ja, mycket sant! Jag borde väl igenkänt hans slag på porten. Nu hördes tunga fotsteg i trappan. Spring, söta Miriam, och tag emot ho nom. Jag är glad bt detta tillfälle att få presentera er för vär värderade , vän, om hvilken ni redån hört oss tala så mycket, sade mrs Leigh till Caroline, Men hans tid är så dyrbar och vise honom blott ganska sällan. Under det hon talade, hade hon dragit fram en länstol till elden, Miriam hördes f rummet utanför tala och skratta i samma andedrag; dörren öppnades, och en högväxt, giåhårig man inträdde, Mrs Leigh skyndade mot honom, slöt hans ena hand mellan sina båda och öfverhopade honom med sina mest älskvärda ord och den. Har god ni var, som kom! Så verkligt vänskapsinllt! Det är en hel evighet, sedan; jag såg er, bästa doktor, och jag vore nästan färdig att känna mig tacksam för denna i hc le