Aftonbladet – 12 oktober 1874, sida 3

ingen fara för att det skulle komma att störas och, dessutom, nuw eger väl det intimaste samband, den mest personliga beröring rum, och ändå har man ä sett att skriftväxlingen stadsfullm. och öfverståthållare-ämbetet emellan i ringaste mån förminskats. Att öfverståthållaren nu skulle med större intresse, än i händelse förslaget ginge igenom, kunna följa kommunens angelägenheter, vore väl intet skäl af någon betydenhet, ty ett sådant intresse måste i alla händelser städse förutsättas, och hvad ännu en gång den invändningen vidkomme, att ingen lämplig person skulle finnas att leda förhandlingarna, så vore detta afgjordt det sämsta skälet, utskottet förebringat, ty tal. betviflade ej att ju icke bland de många, som altfrån institutionens början verkat såsom stadsfullmäktige, flere skulle finnas, både lämplige och villige att fungera såsom ordI förande. Att dessutom det ringa intresse, som d hittills lagts i dagen vid valen till stadsfullmäk0 I tige, skulle förändras till ett bättre, vore äfven en följd af den föreslagna förändringen, som tal. icke betviflade. Ur teoretisk synpunktsedt vore det orimligt att göra den kontrollerande myn digheten till ordförande hos den korporation, som han har att kontrollera, ty ett sådant stadgande skulie ovilkorligen medföra kollisioner mellan hans pligter i ena eller andra afseendet. Man trodde i allmänhet, slutade tal., att öfverståthållarens inflytande öfver stadsfullmäktige vore så stort, att frågan derföre ej förr fått och ej heller nu skulle få den lösning, nu föreliggande förslag afsåge; tal. trodde ej på sanningen häraf och ville att man genom ett bifall skulls visa att så ej häller vore förhållandet. Hr Rossander ansåg etikettsfrågan, såsom man skulle kunna kalla den ena sidan at den sak, som nu förelåge, vara af ringa betydelse, bådei afseende på öfverstäthållarens ställning till den samma, och stadsfullmäktiges. Att Stockholms stad skulle hafva att blygas öfver det nu gällande stadgandet i fråga om öfverståthållarens ordförandeskap, vore ingalunda riktigt, t staden hade icke sjelf skapat sig detta förhållande, det vore den påtvingadt. Trodde ej häller, att det ringa deltagandet i valen till stadsfullmäktige skulle kunna motiveras af öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap. Hvad åter sjelfva principfrågan beträffar, stälde sig saken helt annorlunda. Man hade jämfört Stockholms stadsfullmäktige med landstingen: alla jämförelser halta och denna ej så litet. Bättre vore då att jämföra stadsfullmäktige här med motsvarande korporationer i Göteborg, Norrköping och Malmö. I hvilka ega samma politiska rättigheter som landstingen och Stockholms stadsfullmäktige, nämligen att välja ledamöter till riksdagens Första kammare. Af dessa hade stadsfullmäktige i Göteborg alltid haft denna rättighet, och tal. hade ej hört att fråga varit om att de båda senare städerna skulle gå förlustiga medgifvandet att Åsjelfve utse sin ordförande, då de sedermera fingo del af de nämnda politiska rättigheterna. Det som nu är dessa städer medgifvet, hvarföre kunde det ej äfven medgifvas Stockholm? Man hade sagt, att det i fråga varande stadgandet vore gammalt. Ja, men förr egde man ingen kommunalstyrelse, och man ville ja med den nya kommunalförordningen skapa nya former; hvarföre då bibehålla detta, eller ännu mera, hvarför såsom skäl för bibehållandet åberopa, att det i fråga varande stadgandet är en rest från institutioner, som med de nuvarande hafva intet gemensamt? — Men tal. ville lemna principernas område och öfverflytta argumentationen på den praktiska nyttans. Är förbållandet nu så godt, att en förändring ej skulle vara nyttig? Hvad man då först har att se till är, huruvida man haft skäl att vara belåten med det sätt, på hvilket öfverståthållaren hittills verkat såsom ordförande hos stadsfullmäktige och derpå hade man alt skäl att svara ja. en då nu en missbelåtenhet i detta afseende ej förefunnes, hvarför då vilja en förändring, som ju således vore öfverflödig? Ja, om den är det, det beror på huru man anser ordförandeskapet hos stadsfullmäktige. Är denna befattning verkligen så vigtig och så svår, att man för den l: skulle behöfva anlita öfverståthållarens krafter och tid, då är en förändring visserligen inga l lunda lämplig ; men tal. bestred helt och hållet : att så vore förhållandet. Korporationer finnas, der det kan vara af nöden att ega en öfverlägsen förmåga på ordförandeplatsen, men en så-l( dan korporation är ej stadsfullmäktige. Mycket li hade den blifvit klandrad och häcklad, men be-:i skyllningar sådane som att dess öfverläggningar : vore våldsamma, inkränglade, tilltrasslade, hade ln man dock aldrig uttalat. Och om äfven någon en gång skulle vilja göra dem dertill, skulle han näppeligen lyckas att förvirra äfven en mindre van ordförande, ty i beredningsutskottets rediga utlåtanden med dess tydligt formulerade förslag, skulle denne ega ett rättesnöre, som af ingen krångelmakare skulle kunna förintas. Bland de 8000 valmännen och de 100 valde skulle derför säkerligen finnas många, som vore lika kapabla, lika hågade som, och egde mera tid att sköta en dylik befattning, än öfverståthållaren, ty konsten är ringa: att anställa ARprop. nämna de, som begärt ordet och framställa proposition på utskottets tryckta och andras skriftligen formulerade förslag, det är alt; något annat förekommer knappast. Kunna nu öfverståthållarens krafter och insigter användas bättre? Ja! I 2 18 af förordn. rörande stadsfullm. säges visserligen att öfverståthållaren her rätt att deltaga i diskussionen ; men faktiskt sker aldrig detta och bör ej heller ske. Men som således hittills varande ordförande med en takt, som man kunnat vänta, afhållit sig från alt deltagande i diskussionen, ha ej heller stadsfollmäktige fått veta de åsigter, som af öfverståthållaren omfattas, hans insigter blifva obegagnade och sambandet mellan stadsfullmäktige och öfverståthållaren blir blott löst och ytligt, ej välgörande och starkt, som om han personligen deltoge i behandlingen af de frågor, i hvilka han ju dock till slut skall fälla sin dom. Vore han ej ordförande, skulle han således kunna utöfva ett stort och lyckligt inflytande på stadsfullmäktiges förhandlingar. Visgserligen kunde man säga, att man ej ville veta af något sådant, emedan det skulle vara farligt. Detta befarade talaren ej, ty han ansåg såsom berättigadt alt det inflytande en duktig karl skulle kunna utöfva i en församling sådan som denna. Ett votum för denna motion vore derföre ett förtroendevotum, ett afslag deremot ett misstroendevotum mot öfverståthållaren. Ett bifall vore både ett erkännande at öfverståthållarens förmåga och uttryckandet af en önskan att af densamma draga största möjliga fördel; ett afslag vore deremot detsamma som att säga: sitt der, håll klubban i hand och gör intet annat, vi vilja ej veta deraf! För öfverståthållaren vore äfvenledes en förändring önskvärd, ty nu vore han, faktiskt, om än 6) juridiskt, betagen rätt att yttra sig i saker som varit eller skola komma under hans pröfning. — Detta hvad öf. verståthållarens ordförandeskap hos stadsfullmäktige vidkommer; hvad hans likartade befattniag hos utskottet pch inom nämnderna beträffar, vore förhållandet JRgoför etsamma. Man hade invändt att det skadliga af ett flitigt gjor i detta arseende låge j öppen dag. Men det gjorde det alldeles 10X2; -Korporationer finnas med myc ket krångligare förhatna INB, derlag bön ale ordförande skall ombytas hvarjv —-. med ock utskottet glömt sin kära jämförelså Me landstingen. Der ske ombyten ofta, om ej årligen, och vid dem kan map lära bland annat den erfarenheten, att k. m:t år från år alt mindre använder landshöfdingar såsom ordförande. Inom nämnderna är dessutom kännedomen om fördelarne af att hafva öfverståthållaren till ordförande mycket ringa, ty der fnngerar han nästan aldrig såsom ordförande. Inom beredningsutskottet vore visserligen, förhållandet något anpnorlundg, men antingen han der är ordförande eller ej kan han bereda utskottet fördelen af sina insigter. — Bland alle skäl som blifvit anförda mot upphörandet af öfverståthållarens sjelfskrifvenhet såsom ordförande vore dock det, om nödvändigheten af att aflöna den ordförande, som i fans ställe skulle komma att utses, det allra sämsta. Man hade sagt, att ingen lönlöst skulle vilja åtaga sig ett uppdrag så ansträngande som, bland annat det att fungera såsom ordförande hos beredningsutskottet med desssammanmanträden ett par gånger i veckan. Men utom det att tal. trodde att det icke skulle vara svårt att finna personer med håg oeh tillfälle att uppoffra krafter och tid för ett dylikt ändamål, bestred han sanningen att ordförandeskapet inom beredningsutskottet vore sä austrängande som man påstått. Så hade beredningsutsköttet år 1872 sammanträdt tillhopa 31 gånger, af hvilka dock 6 voro uteslutande i och för protokollsjustering, hvadan antalet egentliga sammanträ den blott utgjorde 25. Detta vore annat än ett ar gånger i veckan. — Då således inga skäl tafade mot borttagandet af öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap, men ur den praktiska nyttans synpunkt mycket talade för ett dylikt steg. yrkade talaren bifall till förslaget, viss om att detsamma skulle af m:t bifallas, om ej nu, åtminstone om ett-par Tal, föreslog ock dat 4illäcggr till förslormat att dat måtta famma TO VID OH SJÖ br FRID DD od ND FN LL Fe ORD vr — — —-— term sms om I MKR 4 st 0 kh or OL ke OB hr bt ot te RE PR PD DD OD FO TO br AL RTR