I Lothringen. (Ur resebret till Sydsv. Dagbl.) Metz den 30 Sept. Blott en dag fick jag tillbringa i Loth ringens berömda hufvudstad, det vackra regelbundna Nancy, på hvars gator, som mil granne vid bordet qvällen förut anmärkte on peut blen se perdre, mais od Ion n peut sgarer, så raka och breda äro de Bredden är kanske till och med litet föl stor, ty det ser nästan ut, som om staden: 70,000 invånare ej riktigt räckte till at fylla den, Det är en vacker stad, men on det, såsom jag någonstädes läst, är Frank rikes vackraste provinsstad, torde dock vars oafgjordt. Får man tro dess historieskrif vare baron D., som en Nancy-bo skickade mig att uppvekta, har det förtjenster, son ingen annan stad i Frankrike kan visa ma ken till. Det var den första stad i Euro pa, som försågs med fästningsverk efter der nyare fortifikationsprincipen; det var der första stad, som lade sina gator i raka li nier. Lothringen med sina hertig-konun gar var i medeltiden en liten sol i jämför relse med de omgifvande länderna; der od lades konster och vetenskaper; derifrån gick den ena vigtiga uppfinningen efter den an: dra ut i verlden. När Amerigo Vespucci utgaf sin bok om den nyupptäckta verlden. var det hvarken kejsaren eller konungen aj Frankrike som den tillegnades; han dedice rade den till en hertig af Lothringen — så kända voro dessa hertigar såsom mece: nater.s Det nu varande Nancy är framför alt Stanislas Leczinskys stad. Den ståtliga Place Stanislas, från hvilken tolf gator utgå som radier, och alla de nya präktiga qvarteren, uppförda i fransk renaissancestil, förskrifva sig från de dagar, då denne af ödet kringkaståde polske konppg, Karl XII:s skyddsling, ändtligen här fann ro, sedan hans dotter Maria blifvit Frankrikes drottning och bans, måg skaffat honom Lo thringen till hertigdöme, der den milde fromsinte mannen ännu qvarlefver i kärt minne. Från det vackra Nancy, som Frankrike fått behålla, gick min väg till dop del al Lothringen, som det mist. Af? trakten, jag genomfor, såg jag blott föga för det eviga störtregn, som följt mig genom Elsass och hit. Vid en station kom en herre i guldgalonorad mössa och frågade, från hvad land jag vär, och vid nästs station kom samme herre och tog redå pk Mitt Harman, som han sorgfälligt skref in i en anhöta tionsbok, — Frankrike måste vara enormt rikt, när det kan löna folk för attpb järnArka Hit efter främmande ansigten och råga efter hvad deras egare hetal Och en komisk kommentarie är ett sådant barnsligt visiterande till hvad jag härom dagen läste